- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1913 /
156

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

borta från skogssjön. Men se på den stora roffågeln, som
svänger där borta utefter randen af skogssjön! En dufhök!
Med korta, skakande vingslag gör han en lof öfver sjön,
seglar ett stycke på orörliga vingar och svänger hitåt. Ah!
Han vill ha en saftig andstek. Öfver risiga, kala björkar
se vi den stora roffågeln nalkas. Orörliga stå vi vid
vägkanten bakom några yfviga, manshöga enbuskar. Så
svänger han öfver vägen vid bäcken inom godt skotthåll.
Nu! Geväret flyger till kinden. En blixt! En knall! Och
den stora roffågeln slår öfver i luften och fladdrar flaxande
ned i en tät björkbuske. Då vi springa dit för att taga
honom, flaxar han ned i bäcken. Där raka vi honom snart
i land och döda honom med ett käpprapp öfver nacken.

Vi hinna knappt åter upp på vägen med den döda dufhöken
i handen, förrän den första kullan kommer knorrande
rätt öfver våra hufvuden. Orrrt-orrrt-orrrt-psist! Där
kommer en till från samma håll. Orrrt-orrrt-orrrt-psist! Under
loppet af en timme räkna vi 31 morkullor, som dragit förbi
fram och tillbaka i bäcksänkan.

Sedan gå vi genom småskogen några hundra steg ned
till skogssjöns strand. Här är ett lif af gräsänder och vadare.
Det bräker, det snattrar och hvisslar i de vissna vassarna.
Där komma åter några änder i pilsnabb flykt och kasta sig ned
på klarans kristallskifva, så att vattnet sprutar högt i luften.
Nu börja nattdimmorna att stiga och lägra sig öfver sjön,
i början liksom ett tunt, genomskinligt flor, som så
småningom tätnar allt mer och mer. Borta från skogen vid
den stora myren ljuder kattugglans ihåliga blåsning. Hon
är väl ute och ser efter harungarna nu då de börja att
röra på sig i kvällningen. Nå, den skola vi väl ge för
harungar! Kom, så gå vi upp på vägen och locka henne
inom skotthåll.

En stund sitta vi tysta vid vägkanten och lyssna på
talltrastens sång. Då kommer en hare med spänstiga skutt
hoppande utefter vägen. Ofta gör han halt, svänger om i
profil och sätter sig med klippande öron och lyssnar.
Slutligen är han nästan vid våra fötter, då vi genom en
oförsiktig rörelse få honom att kasta om och gno vägen
tillbaka. Vi se hans hvita bakdel vippa bort i kvällsdunklet
borta i vägkröken.

Åter tonar kattugglans ihåliga blåsning. Vi sätta ihop
händerna och svara henne med samma ihåliga, darrande
blåsning. Åter svarar hon betydligt närmare. Vi sitta
tysta ett ögonblick och härma henne sedan i samma ton.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:20:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1913/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free