- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1913 /
157

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Åter en tystnad. Efter ett ögonblick ljuder hennes
blåsning helt nära. Vi sitta orörliga och tysta, sedan svara vi
med en låg blåsning. I nästa ögonblick sväfvar en mörk
fågelkropp ljudlöst på utbredda vingar och slår till i en
asp strax vid vägkanten. Som en mörk klump se vi uggelkroppen
afteckna sig i aspens risiga grenar. En eldstråle och
ett brak och kattugglan ramlar ned som en trasa ur aspen!

Ännu sitta vi en stund och lyssna. Då tonar åter en
morkullas knortning. Hon drager i en halfcirkel rundt
kring oss i mot jorden sjunkande flykt och slår surrande
till på en björkstock, som ligger och lyser hvit i
skogskanten. Med jaktkikaren ser man henne tydligt sitta på
björkstammen, som ligger lutad mot en tufva. Så
småningom flyttar hon sig upp till stammens högsta punkt
och sitter där orörlig.

Men öfver våra hufvuden ljuder ett hit och dit irrande
getbräkande i dunklet. Det är enkelbeckasinen eller som
han här i folkmun kallas horsgöken, som nu i skymningen
börjar sin kärlekslek. Från alla håll och kanter i luften
tätt öfver oss ljuder hans bräkande gnäggande liksom
uppflammande och genast döende blixtar af ljud i skymningen.
Det hemska, darrande ljudet uppstår, då han stötvis kastar
sig ned med utbredda stjärtpennor och vingar och låter
luften spela i »surrpennorna».

Nu är det tid att gå hem. Vi gå väl nu ej i mörkret
vägen tillbaka, kan jag iro, det har du nog ingen lust till,
ty då kanske vi plumsa ned i något djupt hål i myren.
Men vägen är lång hem, om vi skola gå ut på stora vägen
och sedan följa den. Nåja, det gör ju ingenting, vårkvällen
är ju så vacker och mild.

Nere från skogsgölen bräka ännu änderna då och då i
de vissna vassarna och sumpgräset och horsgöken gnäggar
gällt öfver våra hufvuden.

Men tyst! Vi måste försiktigt smyga oss bort, så att vi
ej störa morkullan där borta, som ännu sitter orörlig på
björkstammen.

November, stöfvarjaktens härliga tid, är inne. Markernas
löf äro fallna för bitande nattfroster, för piskande
regnskurar och hvinande höststormar och alla löfträd stå risiga
och kala. Endast i ekarna där uppe på höjden sitta ännu
rödbruna torra löf kvar som rassla och pipa vid dragande
vindpustar.

Det har frostat bra under natten, termometern har visat
åtta grader. För en vecka sedan kom ett starkt snöfall,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:20:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1913/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free