Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ VANDRING I LAPPLAND. 265
som motar dem. De torna upp sig, som om de ville klättra
öfver hindret, vika af utefter klippan och rusa in i alla klyftor
för att söka en utgång. Skummet yr öfver den hindrande
tvärväggen och dansar ned på andra sidan, där det
blandar sig med forsböljorna, som i en sugande hvirfvel glidit
förbi det skarpa hörnet. I vrede rusa de vidare ett par
kilometer, innan de lugna sig.
Tusentals timmerstockar gå årligen nedför Harsprånget.
En del kommer i bakvatten och går där rundt eller slungas
fram och tillbaka, fram och tillbaka mot klipporna.
Nedanför forsens nedre knä hörde vi ett egendomligt sugande
och dånande ljud, tittade ned och sågo en klyfta, full af
hundratals trästycken af olika längd, de längsta knappt
mer än 6 decimeter. De voro alla platta och tunna med
afrundade ändar, alldeles liknande de kaflar, som användas
vid nätknytning. Dessa små stycken ha alla varit
timmerstockar.
Vi kokade kaffe vid fallet, tittade in i Sv. Turistföreningens
stuga och konstaterade det tämligen egendomliga faktum,
att det öppna rummet, dit hvem som helst får gå, var
betydligt snyggare och bätlre medfaret än det stängda
rummet, till hvilket man ej kommer utan att ha fått nyckeln
i Porjus. Fy skam, turister!
Hemvandringen var härlig i aftonsvalkan och stillheten.
De enda lefvande väsen vi mötte voro en liten renkalf
och hans mamma.
Tidigt på fredags morgon foro vi till Luleluspe. Där
väntade oss den lilla ångbåten, som skulle föra oss uppför
Stuor-Lulejaure, den nedersta af Stora Luleälfvens sjörad.
Sjön är väldigt lång, 4x/2 mil, samt ganska bred med många
vikar och stora och små öar. I väster ser man fjällväggen,
men de enskilda fjällen kunna knappast urskiljas. Det var
och hade en lång tid varit stark västlig blåst hela sjökedjan
utefter, så att sjögången var ganska våldsam. Sjöarna i
fjällen äro som bekant oerhördt lätt upprörda och då inte
så ofarliga att befara. Sticker en sådan storm upp, måste
vanligen alla fiskarbåtar och små ångbåtar styra till
närmaste lästrand och ligga där i timmar, ja, dagar.
Vår båt var som ett litet nötskal för vågorna, men solen
sken, vattnet var djupblått med hvita skumtoppar, och
stränderna blefvo vackrare, ju längre vi foro västerut, så
att vi hade inte tid att tänka på något så prosaiskt som
sjösjukan. När vi kommo ut på det bredaste flaket,
började sjösjukan tänka på oss i stället, fast lindrig var den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
