- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1913 /
268

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nåja, vi kommo verkligen i väg vid 9-tiden på
söndagsmorgonen. Sjön låg stundtals spegelblänk, stundtals
krusades den af en svag medvind. Då hissade Röfvarn sitt
segel, som på midten var skarfvadt med en trasig filt. Nu
gick det lättare att ro, Röfvarn sjöng, berättade historier
och »svor, s’att han svor, s’att de öste och brände»,
gymnasten låg på rygg och styrde, familjeflickan satt som ett
litet knyte på botten af båten, och en, hvars namn jag
vill förtiga, satt på en toft och rökte cigarrett. Och sjön!
Ja, Torne träsk bleknade mer och mer, ju längre västerut
vi kommo. Högre och högre reste sig fjällen, det ena
bakom det andra. Det var, som om väktarna af fjällrikets
portar skulle ha rest sig upp för att se de små kryp, som
vågade nalkas dem. Och något så violblått som vattnet
och fjällen har jag inte kunnat drömma om.

Vår ursprungliga resplan var följande. Sedan vi sett
Stora Sjöfallet skulle vi fara tillbaka till Saltoluokta
turist-station och därifrån vandra rakt söderut öfver fjällen till
Kvikkjokk. Det var den vanliga turistruten, ungefär 7
mil. Men nu började Röfvarn tala om en annan väg till
Kvikkjokk, mycket längre och alldeles utom den vanliga
turiststråten. Och den vägen förde genom Lapplands
härligaste trakter. Vi skulle fortsätta åt nordväst från Stora
Sjöfallet och följa Stora Luleälf ända till dess källa, sjön
Virijaure, därefter gå åt sydost öfver fjällen till Lilla
Lule-älfs källflod och följa dess floddal till Kvikkjokk. Det
blefve ju längre väg, men en stor del däraf kunde vi ro.
Röfvarn var inte fjällbo för ro skull, för honom krympte
gångmilen ihop, så att vi snarast fingo den uppfattningen,
att det var bara småbitar att gå emellan lägerplatserna. I
själfva verket var färden mer än 20 mil allt som allt, och
dagsmarscherna voro mycket dryga.

Nu är det ju så, att »den är inte svår att locka, som
gärna med vill hoppa». Vår äfventyrslust var väckt och
vår längtan att tränga djupare in i fjällens underbara värld
och med egna ögon skåda Akka fjäll och Virijaure sjö.
Och innan dagsrodden var ändad, hade vi lagt om hela
vår resplan.

Efter ungefär 2 mils rodd kommo vi fram till Saltoluokta
turiststation (luokta = vik). Den är ny för i år, alldeles
ofantligt treflig, utmärkta bäddar, utmärkt föreståndarinna
och utmärkt mat. Man bor gratis där och betalar bara
för maten. Utsikten från stugan är enastående.

På måndags morgon foro vi, rodda af Röfvarn och en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:58:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1913/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free