Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med mjuka, lugna former och jämförelsevis ringa höjd.
Men när vi väl hunnit öfver morkan på den af
Turistföreningen nyanlagda vägen och nått fram till bryggan i
Lan-gasjaure, där motorbåten väntar, varsna vi dels att lågfjällen
resa sig allt mäktigare och förbindas med hvarandra af
sammanhängande fjällslätter, dels också långt i fjärran en
väldig, delvis snötäckt fjällmur med en taggig, i torn och
tinnar utskulpterad kontur. Dit bort, till den egentliga
fjällkedjan, till de nordskandinaviska alperna, ha vi ännu tre
mil att färdas på Langasjaures blåa, oroliga vatlen, hvars
vågor ofta veckor i sträck jäktas af de våldsamma
väst-vindarna. Men med motorns bistånd trotsa vi dem, och
en half timme sedan vi passerat det sista nybygget,
Björkudden, svänga vi in till Saltoluokta, där Turistföreningens
nya präktiga härbärge på långt håll lyser oss till mötes.
Det är beläget alldeles invid högfjällens fot, just vid själfva
glintlinjen, d. v. s. det system af tvärbranta, mot NO vettande
bergväggar, som markera gränsen mellan lågfjällen och
fjällkedjan. På denna punkt saknas dock en tydlig brant i
denna riktning, men om vi följa Kvikkjokkvägen mot söder
påträffa vi en sådan i Trägtsos mot Ausutsvagge vända stup.
Vid Saltoluokta stå vi alltså på gränsen till högfjällen,
men själfva tröskeln till dem ha vi ännu ej nått. Här
får nu dalstråket, i sin fortsättning in bland fjällen, en
annan prägel än förut. Hittills har det varit jämförelsevis
bredt. Det har funnits plats i dalbottnen för låga,
skog-klädda bräm mellan stränderna och fjällen. Nu upphöra
dessa, åtminstone på den ena sidan. Vår båt skjuter
in i skuggan af det mäktiga Luleb Kirkao, hvars väggar
tyckas hänga öfver vattenytan och hvars väldiga, flera
hundra meter höga blockras mångenstädes nästan nå fram
till stranden.
Längst bort, där sjön slutar, ser man redan på långt
håll på stranden någonting hvitt lysa, som man gärna tar
för en snödrifva, om man kommer på försommaren, då
snön ännu ligger kvar här och där i skogen. Men
om vädret är lugnt eller en svag västan blåser, hör man
samtidigt där bortifrån det majestätiska dånet, som talar
om, att det är vatten piskadt till skum och ej fruset till
snö och is, som ger upphof till den hvita fläcken där
borta. Vi nalkas Stora Sjöfallet, Sveriges, ja kanske Europas
märkvärdigaste vattenfall. Vi komma närmare, och
stränderna tränga sig tillsammans. Till sist skymta vi en röd
stuga till vänster på en liten udde. Det är Sv. Turist-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
