Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMAL FÄBODSÄGliN. 11
»Men du menar då väl inte, att det är på samma sätt
för oss människor?» sade hustrun och såg nästan förskräckt
på honom. »Skulle det vara någon, som ville lägga ut
lyckan för oss, bara för att vi skulle glömma försiktigheten
och falla i ett bakhåll?»
»Åja, jag tycker, att det ser så ut mången gång,» sade
mannen.
Det blef backigt och svårt att gå på nytt. Ragnhild
började på att bli tung till sinnes också hon. Hon gick
långsamt och lät en dräng ta vård om klöfjehästen. Korna
fingo gå om henne, hon ville ha tid på sig att tänka ut
hur hon bäst skulle ställa, ty hon började märka, att hon
skulle bli tvungen att afstå från att stanna i fäboden för
mannens skull. Han skulle annars gå och göra sig så stora
farhågor, att han vore olycklig hvarje dagens stund.
»Om du alls inte vill låta mig arbeta i fäboden, så ska
jag väl vända tillbaka hem,» sade hon till sist.
Mannen blef genast glad, då hon hade gett honom detta
löfte. Han önskade, att han hade kunnat ta henne med
sig hem genast utan att gå fram till fäboden en gång, men
det kunde ju inte låta sig göra. Han fick vara nöjd med
detta, att hon följde med ner till gården nästa dag.
Ragnhild var litet harmsen öfver att hon hade nödgats
ge vika, och för att visa mannen hur litet rädd hon var
för röfvarn, började hon tala om att hon denna vinter flera
gånger hade undrat hur han och kamraterna hade haft det
oppe i deras fäbod. Ja, hon hade till och med haft lust
att sända opp mat till honom. Det var väl till dels af
tacksamhet för att han hade hjälpt henne till att nå det hon
mest af. allt hade önskat sig.
»Det kunde nog ha blifvit ett farligt äfventyr för dig,» sade
mannen. »De säger, att björnar ska förstå sig på hvad
tacksamhet är, men jag har aldrig hört, att de här vilda
skogsströfvarna har något förstånd om en så’n sak.»
»Det var heller inte bara för den skull,» sade Ragnhild.
»Det var för att jag skulle slippa att drömma om honom.
Han kom ibland i drömmen och satte knifven på strupen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
