Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMAL FÄBODSÄUiiN. 13
gen,» fortsatte hon, »utan att jag frågade dem om de inle
hade gått förbi vår fäbod och sett till röfvarna. Men de
svarade mig alla, att det inte syntes till några
människospår åt det hållet detta år.»
»Minns du hvad jag nyss sa’?» frågade Egil. »Nu tror
jag, att det har gått så för dig som för vargarna. Du har
inte gett akt på det, som var sändt dig till varning. Du
har varit för säker. Du har fallit i bakhållet.»
Han skyndade nu framåt så fort, att hon knappt kunde
följa, och förklarade inte sina ord något vidare. Hon
förstod inte hvad han fruktade, men ångestens smitta spred sig
också till henne, medan hon ansträngde sig för att följa honom.
Ändlligen voro de då så långt komna, att de sågo
fäbodvallen. De små stugorna lågo där på samma sätt som hon
hade lämnat dem förra hösten, och intet ondt tycktes ha
kommit vid dem. Boskapen och folket höllo just på att
i god ordning tåga oppför fäbodgatan in på tunet.
Nu märkte både mannen och hustrun på en gång något
underligt. Då korna kommo in på gräsbacken mellan
husen, började de stångas, inte på lek, utan vildt och ilsket,
som om de ville döda hvarandra. De foro samman i en
enda röra, kämpade mot hvarandra och knuffade omkull
hvarandra i full galenskap.
»Hvad är det åt korna?» skrek Ragnhild, men Egil svarade
inte. Han storsprang oppför fäbodgatan och for in i högen.
»Bara bort härifrån med dem! Kör ner dem i skogen igen!»
skrek han till folket, och med ursinniga rapp fick han
ändt-ligen skaran åtskild och bortdrifven. Så snart som de voro
utom fäbodtunet, lugnade de sig och gingo stilla som
vanligt neråt gatan.
Då boskapen var bortdrifven,gickEgil upp mot fäbodstugan,
öppnade dörren, men steg inte öfver tröskeln. Om ett
ögonblick kom han tillbaka till Ragnhild och var då mycket blek.
Ragnhild hade också hunnit opp till tunet. Hon hade
sjunkit ner på en sten, liksom orkade hon inte mer röra sig.
»Säg, Egil, hvad är det för en stank, som jag känner här
oppe?» frågade hon. »Så brukar det väl aldrig lukta i skogen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
