Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FIH0LM. 53
Carl Körning på Norrby bönfaller i de ödmjukaste
ordalag om en »half Åhm renskt wijn», åberopande sig på att
han »en hård Paroxismen haft hafwer», hvilket hindrar,
att han förfriskar sig med franskt vin. Som den heliga
julhögtid stundar, skulle han mycket sakna att undvara vin.
Brefvet börjar: »Högvälborne, nådige och höggunstige Herre,
Mecktige Patron» o. s. v.
Körning var tydligen en slarfver, och han vänder sig ofta
till rikskansleren med begäran om lån, som han aldrig
kunde betala. Slutligen skrefs ett kontrakt (ännu i behåll),
där han afhänder sig Norrby, som efter hans död tillfaller
Fiholm. Enligt samma kontrakt åtog sig Axel Oxenstierna
att begrafva Körning, och i ett bref af d. 16/n 1641 till sonen
Johan läses: »begaff mig d. 6 hujus ifrån Stockholm och
hem att beställa mina privata och latha begraffwa Carl
Körning.» En annan gång skrifver han om ett besök på
granngården Edeby, där han »halp S. Jesper Andersson
Cruus (af Edeby) till sin lägerstadh».
Med tanke på att sonen Johan en gång skall inta
husbondeplatsen på Fiholm meddelar fadern i sina bref till
honom ofta detaljer från gården. År 1647 skrifver han, att
han af K. M:t fått till skänks tio torp i grannsocknen Barfwa,
»hwarest träffelig godh lägenhet ähr till engerödning». Han
beklagar att ej kunna tillse denna röjning, som han borde.
Detta i följd af en olycka han råkat ut för under en ridt,’
då han föll af hästen och klämde sitt ben mot en gärdsgård.
Året därpå får samme son åter bref från fadern på Fiholm:
»Jagh har nu pass 6 wickor warit här hemma på landet
fuller för andra orsaker oppehållen, men dogh hindrandes
af min Roos, som mig denna gång något skarpt tillsatt haf:r.»
Snart nalkades den tid i rikskanslerens lif, då solen
började dala och aftonklockan ringa till hvila äfven för honom.
Då han vid sjuttioett års ålder nåddes af dess sista ton,
förskräcktes han ej af evighetsklangen däri.
Det var under vårens allra första dagar år 1654 som ett
långt sorgetåg sakta nalkades Jäders kyrka, medan
klockorna tonade öfver hans hembygds nejd och hans sörjande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
