Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 BIRGER MÖRNER.
Där rårna i kvällarna stora, blänkande sälar, som, då
du kommer nära, störta sig från hällarna ned i vattnet.
Om varen kretsa därute stora flockar alfågel, höjande sina
melodiska röster. Då vilar därute grågåsen på sin färd
mot norr, men ejderhanen, som i vårglädjen klätt sig i
ljusgrön halsduk för att överglänsa skrakhanens laxfärgade
brudgumsväst, firar då mellan kobbarna sin korta
smekmånad, innan längtan till havet åter drar honom ut mot de
stora djupen.. Och havsörnen, som, redan innan snön slutat
lysa vit i sänkorna, haft sitt stora näste färdigt i en knotig
martall, svävar högt däruppe på orörliga vingar och kan
understundom roa sig med att segla in över Bråviken.
Förr, innan baklåsgevären, sommargäster och andra
vildlivets fiender ännu grasserade, var nog fågellivet i Bråviken
livligare än nu. Då bodde uppe på den branta Kvarsebo
klint ett ståtligt par av pilgrimsfalken, då häckade själva
den skygga härfågeln i Lönöskogarnas dunkel, och ur
Roten-bergsfjärden kunde rördrommens läte bli hört. Men nu
äro de borta. Dock ännu häcka längs vikens södra
långgrunda stränder gräsanden och den skäggiga doppingen,
i de djupa vassarna föra de muntra sothönsen plask
och skoj.
Vattnet är varken sött eller salt. Därför mötas i vår
vik insjöns fiskar med havets. Utanför vassbänken lura
gamla sluga gäddor; kring grunden nosa de tigerstrimmade
gröna abborrarna med fenor lysande rött i solljuset. På
djupet gå torskarna och speja med sina stora ögon efter
ett underligt litet gråaktigt skaldjur, som skärgårdsfolket
givit ett fult namn, men som i själva verket är en aristokrat
av så gammal adel, att de lärde påstå, att det ända sedan
istiden här glömt sig kvar. På bottnen ligga flundrorna,
halvt dolda i slammet, och saxa med sina stora sneda gap.
Och under stenarna lever vikens Caliban, en ful och underlig
simpa, nästan bara huvud; bröstfenorna ha blivit till breda
vingar och på huvudet bär han en stridshjälm smyckad
med fyra fruktansvärda, till horn förbenade vårtor.
Men viktigast och talrikast är strömmingsfolket. Särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
