Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 C. A. M. LINDMAJN.
vissna, kronblad som fällas, och stora, intetsägande
fruktställningar. Det erfordras också fullkomligt frosthärdiga
arter. Mycket pålitlig är därför den redan omtalade
häckspiréan, en sibirisk växt. Lika allmänt såg man förr,
och mångenstädes än i dag, den busklika åbrodden
(Artemisia abrotanum) med de starkt parfymluktande, finflikiga
bladen. Den har alltid varit en av de viktigaste
beståndsdelarna i en »kryddkvast» eller den kyrkbukett, som flickor
och hustrur skulle hava med sig vid gudstjänsten, buren
i vänstra handen bredvid psalmboken och »hannakläet»
(handklädet, d. v. s. näsduken). Andra luktväxter med stor
förmåga att se välvårdade ut voro renfanan och
luktsalvian (Tanacetum-arter), bertram eller mattram (Pyrethrum
parthenium) och ax- eller grönmyntan (Mentha viridis).
Härdiga arter, som valdes därför att de utbreda sig som
mattor över gravkullarna, äro vintergrönan och en
bredbladig kärleksört (Sedum spurium); dessa rensa sig
själva och äro mycket vackra och allvarliga genom
tämligen mörk och glansig grönska. — Utom dessa såg man
under 1860-och 70-talet borstnejlikan, ringblomman
(Ca-lendula), blågullet (Polemonium), den, gråulliga Stachys
lanata, några svärdsliljor, däribland den gul-brun-brokiga
Iris squalens m. fl., och desamma ser man än i dag på
allmogegravarna. — Till häckar kring familjegravar har
man i vårt land ej haft mycket att välja på; syrenen
(helst vitblommig) och ligustern äro de vanligaste jämte
häckspiréan.
»Den nya tiden», järnvägsnätens och telefonernas,
cyklarnas och automobilernas tidsålder, har dragit hågen från
många gamla sedvänjor, och det ser ut som om
kyrkogårdens ro och stillhet, så välgörande för dem som leva
och arbeta, skulle uppskattas mindre än förr, till och med
i de avlägsna landsorterna. Åtminstone är på Lemnhults
kyrkogård allmogegravarnas vård och utsmyckning i det
hela ej densamma som varit. Ett dåligt tecken är bruket
av konstgjorda kransar och andra grannlåter —
ståltråds-girlander, gipsrosor, metallblad, glasmedaljonger o. dyl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
