Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM FISKARADELN I ÅNGERMANLAND. 219
monopol, och landshövdingarna i de olika länen fungerade
som kontrollörer över brännvinsbränningen.
Under senare hälften av 1700-talet kämpade Sundsvall
och Härnösand om äran att bli residensstad, men
borgmästaren i den senare staden handlade efter principen, att
man skulle söka få kronobränneriet förlagt till orten, så
skulle landshövdingen följa av sig själv, eller som han
formulerade saken:
»Få vi bara brännvinet hit, så kommer nog dranken efter!»
Och man fick båda delarna, så att vid omskrivna
lidpunkt uppfördes i Härnösand en större brännerigård med
stall för 12 hästar, malthus, brännerihus och boningshus
iför inspektor och brännmästare samt en hop små hus för
bränneridrängar. Dessa fingo därjämte egna tomter. Så
omhuldade staden denna »näring».
Snart, säger ett vittne från denna tid, florerade
bränneriet, den ädla drycken flödade. Lagerkällare anlades i alla
socknar, och kronobetjäningen anbefalldes att använda alla
tillgängliga medel för att befordra supandet.
Följderna härav för ångermanländska landsbygdens
vidkommande dröjde icke att visa sig. Den förut citerade
landshövding Mörner berättar exempelvis, att under det
svåra missväxtåret 1831 kunde man inte, som han säger,
utan grämelse se, hur Norrland led av det dit förda skånska
eller stockholmska brännvinet. Även då hungern skarpt
hotade, var man vida angelägnare om brännvinet än om
säden, och brännvinet betaltes genast, då fartyget legat så
länge i Härnösands hamn, att allmogen fick veta, att den
dråpliga varan stod att erhålla. Så snabbt gick det ej
alltid med sädens inköp.
Hövdingen hade å utlysta sammankomster med
deputerade från socknarna sökt förmå allmogen till
överenskommelse att ej köpa brännvin söderifrån, enär det för
landsändan behövliga brändes vid många brännerier inom orten,
men det var omöjligt. De hade tydligen blivit finsmakare
på varan och fått lust till omväxling.
En gång, tillägger han, och det följande är ännu ett bevis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
