Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 EWERT WRANGEL
löpet i Skatlöv, komma fornminnena i den gamla
kulturbygden vid Åsnens strand till heders, och i inledningen
talar skalden om andra forntida minnen i Småland och
erinrar även om »den källan, där förr Sankt Sigfrid döpte»,
den som rann upp på sluttningen nedanför Östrabo. Denna
källa har i våra dagar lagts igen — sorgligt att säga —
utan att en minnessten eller något som helst tecken visar
platsen, dif Värends äldsta kristna tradition är knuten.
Om icke för annat så för Tegnérs skull, som älskade och
besjöng den platsen, borde väl ett minnesmärke där resas.
Våra dagar skryta ju gärna med att vara vida mera
pietetsfulla, mera kulturhistoriskt intresserade och initierade än
den Tegnérska tiden!
För övrigt föreligger en eller annan dikt från Tegnérs
sista tid med småländska motiv. »I Kronobergs ruiner»
är en liten rätt obetydlig stämningsbild undfången under
den nu försvunna (nedblåsta) »Gustav Vasas ek». I
dikterna vid Växjö gymnasii jubelfest 1843 slutligen, som äro
bland de bästa från de senare åren, hugfäster skalden
minnet av de store hädangångne bland gymnasiets forna
alumner, främst Linné, »Smålands störste son, en
blomsterkonung med sitt blomstersinne», och han ger tillika
inledningsvis en vacker hyllning åt »de små, de näpna land
med björkekullar kring de klara sjöar», åt den steniga
jorden, som dock hade något »trefligt likafullt och
som-margrönt», ett »sagans land är här, det minnesrika,
romantiskt underbart och skönt tillika».
Höst var det i naturen och i den svenska sången, när,
tre år senare, Tegnérs jordiska del fördes sista gången
genom den lilla stiftstadens gator. En större, mera gripande
likprocession har Växjö aldrig skådat. Hans grav har nu
blivit en vallfartsort. Enkel är hans minnesvård (se
understycket), enklare än många andras å denna kyrkogård, som
innesluter ej så få märkliga mäns gravstenar. Hans lärjunge
C. G. Brunius saknade däri »en så ren och ädel stil, som
höfdes klassisk lärdom och öfverträffande skaldskap». Vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
