Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET ÄLDSTA SMÅLAND
av PER STOLPE
et brukar ofta heta att människan alltmera gör
naturen sig underdånig, att hon tar
naturkrafterna i sin tjänst o. s. v. Men är det därför
säkert att hon blir mera oberoende av naturen?
Knappast. Är det icke snarare så att hon
alltmera binder sin tillvaro vid vad naturen bjuder?
Malmfält, kollager, fiskebankar, bördig jord locka människorna
till sig liksom honungsblommor draga insekterna, och då
lockelsemedlet är uttömt, flytta människorna därifrån. Öde
ligga de fordom rika fiskevattnen utanför Falsterbo och
vildmarkens tystnad råder kring gamla tömda gruvor i
Bergslagen. Ju flera behov vi skaffa oss att tillfredsställa, desto
mera beroende bli vi också av medlen därtill. I den gråaste
forntiden, då människan i främsta rummet måste tänka på
att stilla hungern, voro naturens direkta medel härtill de
magneter, som drogo henne starkast. Guld, vattenkraft och
stenkol kunde hön icke omsätta till mat, och därför fingo
de också förbli oanvända.
Detta gällde nog också om de första smålänningarna.
Visserligen lära ju deras efterkommande i våra dagar ha
kvar en ovanlig förmåga att reda sig med litet, men där
bättre möjligheter att proviantera erbjudas, försumma de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
