Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN HARSTENA OCH GRYTS SKÄRGÅRD 251
Harstena blev på 1600-talet donerat till frälse under
Stege-borgshertigarna, och till Slätbaken måste öborna segla den
flera mil långa vägen med sitt sälspäck, sin strömming och
sina sjöfåglar.
Så småningom växer inbyggarnas antal, stugorna bli
flera, och på 1700-talet ha åborna ökats till elva. (Nu äro
de fjorton.) Något laga skifte har aldrig förekommit på
ön. Det gemensamhetsbruk, som sedan urminnes tider
finnes kvar på Harstena, övervakas av en byfogde, som tar
emot alla utskylder, ser till delningen av höet vid bärgningen,
delar sälfångsten och tar emot betalningen för den. De större
delägarna bli oftast byfogdar. De få också större delar av
fiskvatten och fågeljakt vid skiftningen. På de gemensamma
betena ha de också de flesta korna. Den rika skörden
från hasselöarna av präktiga nötter är fritt tillgänglig för
var och en i byalaget, men skogen och potatislanden äro
en gång för alla delade.
För Harstena fiskare är sälj akten livet, det kring vilket
allt vänder sig, för vilket allt annat får vika. När byfogden
lagat i ordning den stora färjan, som skall föra hem fångsten
från sälbådarna, då gripes varje barn av högtidsstämning,
alle man följa med genom de trånga sunden och styra ut
mot de vitglänsande klabbarna i havsbandet. Härute ligga
salarna ej längre tusentals i jämna rader och vagga
huvudena mot varandra. Men i den skålformiga stenbassäng,
som bådarna bilda, varsnas de livlösa sälkropparna, de som
fallit offer för den stora jakten. Kanske någon liten sälkut
fått sätta livet till. Då blir det glädje bland fiskarne, ty
de säga att »sälungens skinn är som silke och skiner som
solen».
Det är ett hårt arbete att fånga säl på klipporna. I
solbärgningen fara skärkarlarna ut i sina båtar med vinden
mot, så att salen ej skall få korn på dem. Vid bådarna
landa de i största tysthet, gå mot de sovande salarna från
olika håll och slå dem till döds med ett enda slag över
nosen av en stadig, järnskodd påk eller knop. På andra
platser i skärgården användes harpun, vilket där tycks vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
