Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLÅKULLEN
av SOLVE BERGER
u sticker Blåen opp!» ljöd glatt ropet
uppifrån masten. — —
Tre runda år hade svunnit hän sedan
den ektimrade, ståtliga ostindiefararen »Götha
Leijon» seglat ut från den livliga
köpmansstaden vid Göta älvs mynning. Det sista de
äventyrslystna sjömännen ombord då sett av fädersneslandet var
en kullrig bergskontur, som blånande långt i fjärran sakta
sjönk ned i horisonten och slutligen försvann. »Nu syns
Blåen ej mer», ljöd då sucken vemodigt ur mera än ett
bröst. Ty Blåen, det var den sista »känningen» av det
land, som sett de hurtiga sjömännen födas och fostras, där
de själva i sina små farkoster mellan holmar och skär
kämpat mången dust med ett upprört, av skummande
bränningar uppfyllt hav, och där de lämnat kvar föräldrar
och syskon eller kanske en hjärtans kär eller en älskad
hustru med några småttingar, alla längtande efter
återseendets dag — mången gång med oro, då det vredgade
havet vräkte hushöga vågor mot Bohusläns klippiga strand.
Vida hade skeppet farit. Många underliga länder, folk
och ting hade dess besättning skådat under den långa
färden. Äventyr av allahanda slag hade folk och fartyg
genomgått. Nu kom den ståtliga fullriggaren hårt lastad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
