Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 L. AMÉEN
sjön. Vi hade väntat minst två och började känna oss
besvikna. Båten närmade sig. I den satt utom roddarna en
Karesuandolapp av något främmande typ. Vid närmare
påseende befanns det vara en av medlemmarna i vår
sidopatrull, som nu i lånade kläder kom oss till mötes från
Staloluokta. Han berättade, att den andra båt, som avgått
för att hämta oss, på grund av blåsten gått i land. Vädret
var visserligen nu något lugnare, men av en typ, som icke
uteslöt att det kokade ihop till fjällstorm. Då vi icke alla
rymdes i de båda nu tillgängliga båtarna, måste vi dela oss
i två partier, av vilka det ena tillsvidare fick stanna kvar.
Förtruppen rodde så i sjungande medvind den iy2 mil långa
vägen till Staloluokta. De övriga blevo redan samma natt
avhämtade, och väl var det. Ty endast ett par timmar efter
vår återförening utbröt en rykande fjällstorm, som under
minst tre dagar gjorde varje slags trafik över Virijaure med
tillgängliga båtar fullständigt otänkbar.
I Staloluokta, som ligger vid botten av en mellan höga
stränder inskjutande fjord i Virijaures sydöstra hörn, fanns
ett trevligt lappläger med åtskilliga fasta torvkåtor. I dessa,
som på grund av de pålagda skifferstyckena hade något
sköldpaddsaktigt i sitt utseende, blevo vi synnerligen väl
emottagna och hade det varmt och gott på alla vis. Utanför
var det icke vidare trevligt att uppehålla sig, ty vinden
blåste särskilt följande morgon ytterst genomträngande.
Virijaure låg ljust blågrön med långa vita brott, som i täta,
arga skyttelinjer ryckte fram mot de ljusgula, skumpiskade
strandrevlarna. Tavlan var isande kall och stormen bet
igenom vad man än tog på sig. I vackert väder är platsen
säkerligen förtjusande, men nu längtade vi att få giva oss
i väg. Nattens roddare måste dock vila ut, och uppbrottet
skedde därför först längre fram på dagen.
Vi hade nu framför oss en vandring fram till Kvikkjokk
på 8—9 mil. Man når icke någon bebodd plats förrän vid
Njunjes, 15 km från Kvikkjokk. Även bränsle är det ont
om första halvan av vägen.
Vill man från Staloluokta på kortast möjliga tid komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
