- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1917. Göteborg, Bohuslän /
304

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en lång kedja snöfläckiga fjäll, vilkas högsta toppar bombarderas
av molnbollar. Det är Anarisfjällen. Åt öster ligga bredvid
varandra topparna n:r 1 och 3 i höjd: Stora Anahögen och
Tjermaketjuole på var sin sida om Hällåns dalgång. Och
omkring dem ligga i en halvcirkel åt söder, väster och norr de
tolv andra topparna: Lilla Anahögen, Gakka, Tjårventjahke,
Gettetjahke, Santa, de båda Grönklumparna, Skrapvalen, Stråntje,
Kruptje, Stalon och Grapan.

Stora Lövdalens lappläger är på sommaren tidvis bebott, så
att har man tur kan man få nattlogi, och har man inte tur,
kan man ligga där ändå. Tidigt en morgon bör man sedan
ge sig av på färden, ty det är en lång dagsmarsch som förestår.

Vill man nu istället se en bit av Lundörrspasset, går man
åt väster över Lilla Anahögen, söder om Tjårventjahke, förbi
Dörsjön med det klargröna vattnet, och genom dalgången mellan
Santa och Gettetjahke kommer man så ut i passet. Denna
södra del av Anariset är intressant genom sin stupande
björkregion och sina branta dalgångar, besvärlig att gå genom sina
klippblock och stenar och i regnväder uppiggande för fantasin
genom sina av dimman förstorade bergsknallar, vilka resa sig
över en som levande vidunder.

Men den bästa och mest storslagna vägen från Stora
Lövdalen till Vallbo går åt nordväst och uppför Anaris östra sida.
Den är blott hälften så lång som stråkvägen söder om
fjällmassivet.

Någon utstakad väg finns ej, utan man tar sikte på skrevan mellan
Stora Anahögen och Tjermaketjuole och styr kosan rakt dit.
Vägen går upp och ned, upp och ned, ty marken är veckad
från öster till väster. Man vadar över Lövån och över Blankån vid
Blanktjärns västra ände, men när man kommer till Hällån, viker
man av och följer den, ty den rinner just upp mellan Stora
Anahögen och Tjermaketjuole.

Nu börjar terrängen bli besvärlig, jorden är mjuk och sank,
stiger ofta över kängskaftet och vill locka en i krokvägar. På
försommaren ligga ännu snödrivorna kvar här. Marken stiger så
småningom uppåt, de båda fjällen skjuta fram som långsträckta
kullar, och snart är man inne i den breda dalgången. På vänstra
sidan sluttar Tjermaketjuole och på högra Stora Anahögen,
och båda försvinna med hjässan i molnen.

Är det nu sensommar, har man blott att fortsätta uppför på
den fasta åbrädden, men är det försommar, ser det ut som
om vågen toge slut, ty dalgångens botten är fylld av snö, som
ej bär, och dess sidor beklädda med sten-ur. Som den senare
åtminstone håller att gå på, har man ingen tvekan vid valet av väg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:20:47 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1917/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free