Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 EINAR TEILING
tar man av den lilla vägen mot söder, som inom parentes
inte är någon väg, men därför så mycket trevligare. Då
man kommer i sikte av landsvägen och (det övergivna)
torpet, klättrar man upp för branten mot väster och träffar
då på murar av dimensioner, som ej ofta förekomma på
fornborgarna. Ett par »portar» lämna tillträde och uppe
på platån har man den härligaste utsikt över landet.
I söder utbreder sig Kaggefjärden med branta
öststränder, under det att väststranden närmast oss långsamt
kryper upp ur vattnet och utbreder sig till bördiga marker,
som föda herrgård och bondgårdar. Östsidans berg äro i
allmänhet branta, riktiga ättestupor, och kanske har en eller
annan också i forna tider använts som väg till evigheten,
ty den geologiska kartan visar en mängd med gravfält,
stensättningar och bautastenar, som vittna om forntida
bebyggelse. Själva namnet Kaggefjärden antyder nog vikens
egenskap av gammal hamn; Kagg (av kogge) är ju
namnet på de gamles fartyg. På Björkö, där det gamla Birka
låg, finnes än i dag namnet Kugghamn kvar.
Kaggèfjarden har åtminstone en gång burit en fientlig
flotta, nämligen 1578, då Kristian II från sitt läger Fituna
vid Mörkarfjärden utanför Kaggefjärden seglade in och
landsteg, enligt uppgift vid Grödinge kyrka, men troligen ett
stycke upp i den sedermera tillandade ån, för att därifrån
tåga mot Stockholm. Vid Brännkyrka blev han dock slagen
av Sten Sture och tvangs att vända. Och om än tidigare
ofredstider vittna de grova murar, som vi finna på vår
utsiktshöjds nordöstra sida; de övriga sidorna äro nog befästa
genom sin ursprungliga branthet. Den som vill, kan tänka
sig den lilla platån vimlande av folk, bohag och boskap
och murarna besatta med väpnade män, under det att
fiendens drakar segla in i viken.
Tiden tillåter dock inga långa drömmerier. Det är det
tragiska i fotvandringar, att varje steg bort betyder längre
väg hem. För den skull bör man lägga marschrutan i en
kroklinje från utgångspunkten till slutstationen, så att man
ej behöver gå samma väg hem; huvudsaken är ju att se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
