Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ljungåsen. Varenda liten sloge, varje kärr har sitt namn. Så
här låta de, på en något förvrängd finska: Osnito, Tervalax,
Sovanto, Kaveraj, Lammismak etc.
Men vi äro strax uppe vid Kerstina, en ensam grå stuga,
med nävertak och inte högre än att en medelstor karl kan
lägga upp handen på taket av näver och »kringelvärke».
Trappan är en väldig gråstenshäll och dörren av furuplank,
hopspikad med hemsmidd spik, med grova nitar och naglar
och brun av hederlig hembränd trätjära. I höladan
därborta vid skogen ha Hoby och jag kamperat många
nätter i vår ännu icke så långt avlägsna ungdom, när vi
hjälpte Kerstina-Ludvig att bärga hö. Ludvig är död nu,
han som byggt stugan. (Han kallade den alltid »slottet».)
Vi voro för två år sedan med och körde hans stoft på en
»slep» miltals över skogarna fram till kyrks. Ingen bor
nu i stugan, många av barnen dogo i lungsot. Sumpigt
och ödsligt ligger Kerstinas nyröjsel och »slottets» fönster
äro tillspikade. Ugglorna skrika nära inpå om nätterna
nu, sedan ingen morgonglad tupp ropar nere vid
fägatan.
Medan vi äta vår frukost här under björkarna, kommer
en levande varelse in på gården: en mager och utsvulten
gammal katt. Kanske det är gårdskatten, som inte velat
flytta? Han delar skyggt men glupskt vår frukost och
sätter sig stilla på stentrappan. Jag ser hur min käre Hoby
försjunker i funderingar, och till sist säger han:
»Om det är ställets katt — så — — han klarar inte
vintern, knappt hösten — —.» Och Hoby tar åt bakfickan.
Jag stiger diskret bakom knuten och hör hur Hoby lockar
sitt »kis — kis — kom — kis!» Och jag hör hur kissen
svarar och följer Hoby ned åt kärret. Både jag och Hoby
veta, hur huskatten avgudas i ödemarken, och hur nyttig
och oumbärlig han är. Det är då skam, tänker jag ändå,
att bli nervös — — »kis — kom — kis — kis — —»
Och så smäller Hobys revolver ...
Ett stenkast bortom i buskarna står ett av denna
finnmarks ännu återstående rökpörten. Det andra ligger vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
