Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Röros är Övre Härjedalens port. Därifrån tas, eller rättare
sagt togos, alla förnödenheter — socker, kaffe, mjöl, tobak.
Nu äro förhållandena annorlunda. Härjedalingen kan inte
längre helt enkelt köra sin fora till Röros, göra sina
uppköp och resa hem igen, utan allt måste köpas i Sverige
och som plomberat transitogpds skickas till Röros och
därifrån på fora fraktas till bestämmelseorten — Fjällnäs,
Funäsdalen, Ljusnedal, Tännäs eller någon annan by i
denna verkligt avlägsna landsända.
Äntligen efter tre veckors resa skulle det riktigt på allvar
bära av till vårt egentliga mål — Hamra. Nu gällde det
bara att få tag i en fora — men sådana gå ju inte alla
dagar. Vi hade emellertid tur — för första gången på den
här resan! På de trånga, kullerstenslagda gårdarna stodo
foror från Funäsdalen. Saken var snart ordnad: vi och
våra ryggsäckar skulle få följa med redan om ett par
timmar. Bagaget tog nog »Karlbeck», han hade inte fullt lass.
Var »Kárlbeck» (mannen visade sig heta Karl Beck, som
emellertid uttalades Kárlbeck) höll till visste ingen, varför
vi fattade posto på gatan, Röros enda gata, vilket lär vara
säkraste sättet att få tag i en person här. Mycket riktigt!
Efter en stund kom Kárlbeck, han hade ryktesvis hört
att vi ville ha något med hans fora. Han skulle resa
dagen därpå, fick våra tullförpassningar och papper och
lovade sköta om alltsammans.
Vid 6-tiden på eftermiddagen spändes för, och den lilla
karavanen — fyra foror, fyra forbönder, två pojkar och
en flicka från Bruksvallarna och vi tre — stretade uppför
den backe, i vilken Röros ligger. Vi märkte att det inte
var någon risk att vi skulle bli efter. Vi gjorde oss därför
ingen brådska, gingo och tittade på de verkligt pittoreska
ruckelkvarteren nere vid ån, köpte bröd med socker och
russin på för våra sista norska brödkort, tittade på
malm- och slagghögarna kring Röros »raison d’être», kopparverket,
och vände sedan tillbaka till backen, där vi återfunno
våra foror några hundra meter längre upp än vi lämnat dem.
Snart nog kom man underfund med, att det är något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
