Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 ANE RANDEL
svartmålade bräder av svensk kärnfuru. Tänk på det och
var barmhärtig!»
Så flyga tankarna under dessa oförgätliga dagsresor
uppför Ångermanlands pulsådror. , Ovanför Nämnforsen tar jag
ett rörande avsked av Ångermanälven, som överfares på
den nya bron, och efter en stunds färd genom vattenlös
trakt är den nye följeslagaren, Fjällsjöälven, redo att leda
min färd. Kilforsens brus vid älvarnas sammanlopp är
den grandiosa presentationsakten. Det är en skogarnas
dödsdans utför det 24 meter höga fallet, som förtjänade sitt
eget kapitel. Men som i Strindbergs »Dödsdansen» är det
bara att »stryka öfver och gå vidare» —vidare utan rast
och ro. Vägen följer den odlade bygden åt, och när
ödemarken sätter stopp för plogen, färja vi över på andra
sidan. Vid Forsnäsets färjställe såg jag Ångermanlands
huldra. Ja, jag tror det var självaste Sago-Gunnel, som
»doftade skog och förunderlighet». Det var den renaste
och vackraste svenska kvinnotyp jag någonsin sett — en
enkel barfotatös med slank växt och de gladaste blåa ögon.
Undra då på att, »när hon gick förbi med sin inåtvända
sagoblick och sin guldfläta på ryggen, nickade alla
gummor och värmdes alla gubbar, och ynglingarna fingo
sugande hjärtelängtan». När jag tittade på färjpojkarna och
såg, hur intresset för den fintvuxna jäntan drog dem från
plikten, var det, som om den Pelle Molinska dikten
blommat upp på Fjällsjöälvens strand.
Nu har ådalsmotivet tonat slut, och vildmarkstemats
ödsliga rytmer vagga i takt med vagnskorgen. Nog följas älv
och landsväg troget åt, men de göra som de två älskande
i den Karlfeldtska dikten: mötas sällan, skiljas snarligt.
Människoboningarna krypa tillsammans i byalag med stora
ödevidder emellan, särskilt när älven här och var sväller ut
till sjöar. Silsjön, Fjällsjön, Jansjön och Bodumsjön —ja, det
är bara tomma namn för läsaren, men för färdmannen kalla
de till liv lika många skönhetssyner över blånande
skogsåsar med kyrkbyar intill kluckande insjövågor.
Men man bör akta sig för att falla in i Xenofons lind-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
