Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 ANE RANDEL
Fäbodstugorna draga sig in i dunklet, skogen växer och alla
kvarglömda stormhattar skramla med sina torra frukter i
kvällsbrisen. Nu nedför den branta sluttningen och över den
svarta jorden. Klockspelet från berget dör bort, men nu
stiger en annan klang från sjön: kyrkan ringer till vesper.
Jag går ut på ett smalt näs nedanför den vita kyrkan.
Skymningen kommer tassande på mjuka sockor.
Solskivan närmar sig granbädden norröver och eklärerar himlen
i blått, orange och ockra — denna färgtreklang, som är så
svensk, att den förnimmes som smärta första gången en
hemvändande främling möter dess mollton. Vattnet strimmas
i intensivt blått med skogstopparna vaggande upp och ned
i djupet. En vit båt smyger över sjöflatan och drar en
silverstrimma efter sig. Jag hör åror dragas in, och en
flickröst ackompanjerar en mörk stämma. Så blir allt tyst.
Blott en lapphunds ylande skär genom tystnaden. Och så
vesperringningen från den vita kyrkan på stranden . . .
Berget med de röda människoboningarna vilar i djup
skymning. Vandringen är slut, Nebo svepes i töcken, men
vid det jag ser upp, brinner olvonbusken vid min sida i
höstens gyllenröda färger. Det är, som om äntligen
Ångermanland sloge upp sitt hjärta på vid gavel och gåve sin
varma själ åt främlingen. Färgerna slockna sakta, men
jag vet, att Anden finns där. Han har bara stigit in i den
brinnande busken och blivit stilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
