Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 CARL FRIES
sett, som ett väldigt, buskbestrött ängsflak, avskilt för sig,
utåt av sjön och mot åsens fot av ett vattenband, som går
fram likt en flod och av folket kallas för »älven». Som
blommor lysa därute de brokiga korna. De veta väl, var
det tål vid att ta sig fram, och det är bara nykomlingar,
som kliva ned sig, säger man. Det stannar väl oftast vid
blotta besväret att draga upp dem igen, men ibland går
det illa, och härom året tog gungflyet en. Man fann henne,
ännu med huvud och rygg över ytan men plågad nästan
till döds av hunger och flugor, och det återstod blott att
på stället göra slut på hennes pina.
Gungflyets matta flätas förnämligast samman av vitmossa,
vatten- och kråkklöver, starrgräs och fräken. Porsen och
jordvidet streta därur i vidlyftiga hurjlar, men högst nå de
spridda videbuskarna. Det är bindvidets grågröna och
svartvidets blankmörka grönska. Och blommor lysa i
gungflyet, kärrspirans och ängskrassens, vattenklöverns och
kärrviolens.
Jag har vandrat över den sviktande grunden, ensam och
långt därute, och starkare sällsamhet har jag aldrig känt
i naturen. Beckasinerna sköto ur marken framför mig,
och spovarna blåste. Men över allting förnam jag
tomheten efter den fågel, som en gång framför andra var
gungflyets egen, grågåsen, vilken fordom i mängd hade bo bland
dess videsnår. Fördriven nu sedan trettio år från detta
sitt sista hemvist i landets inre, håller den ännu kusterna
kvar i ett osäkert grepp.
En gammal bonde, som själv varit med om de
ruggfågel-jakter, vilka förde till grågässens utrotning, gav mig en
målande skildring av hur det därvid gick till. När de
gamla fåglarna fram på sommaren voro »vingabrötna» och
lågo med ungarna ute på klarvattnet, drevos kullarna
med båtar över sjön mot norr. De »barkade genast på
land», så fort de blevo eftersatta, och på sjöbottnen logo
skyttar och hundar emot dem. Till denna jakt dugde inte
vilken hund som helst, utan man använde sådana som
ända från yalptiden fått vara med och öva sig i konsten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
