- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1920. Ångermanland /
203

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

några stockholmare, ja till och med en ivrigt vevande
filmfotograf.

Malgomaj ligger blånande klar framför oss med en mur
av snöfjäll i fjärran. Och den lilla träbåten pustar framåt
i solskenet, och ur skorstenen dalar oavbrutet ett regn av
sot över passagerarna, som sitta bänkade var de kunna,
bland lårar, presenningar, ja t.o.m. på självaste
ångpannan.

Man är livligt i prattagen överallt, och själva sitta vi på
golvet i fören med benen dinglande över vattnet och lyssna
andlöst till kapten Lundbergs underbara historier.
Lundberg är kapten på denna originella båt; han har byggt
den, han har fört den sedan urminnes tider, och det är
han, som nu står i sin trälåda med styrhjulet i handen
och mellan högstämda citat ur Tegnér och Flammarion
kommenderar än ett skrovligt »Ella på!» till maskinisten
i lastrummet, än ett »Gå och dra!» till någon passagerare,
som snällt går och drar i ångvisslan, ehuru den låter som
Jerusalems förstöring.

Och så går dagen. Strålande sol och blånande vatten,
vildmarksstränder, som tyst glida förbi, här och där några
timrade stugor på en solljus ängsvall. Det är vackert att
se. Och när det börjar lida mot eftermiddagen, lägger
slutligen båten i land vid den allra nordligaste lilla viken av
Malgomaj.

Vi ta farväl av ressällskapet, som nu vandrar bort i
skogen mot Fatmomakk, vi vinka åt Lundberg och hans båt,
som åter försvinner över fjärden, och så äro vi alldeles
ensamma.

Det var ett litet näs med brusande forsar på avstånd,
en glänta av tall och ungbjörk och en timrad kåta, som
låg och lyste i solen. Den var obebodd, stor och rymlig,
och när vi så fått granris på golvet och eld på härden,
kunde ingen människa i världen vara mera belåten än vi.

Efter en lätt måltid kröpo vi in i våra tunna filtar och
somnade så lyckliga som aldrig förr på det kådiga
granriset. Elden sprakade en stund, övergick till en stilla glöd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:01:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1920/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free