Svenska Turistföreningens årsskrift / 1920. Ångermanland / 209 (1886-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

silver i det oändliga, tills vi hux flux nådde en stor,
brusande å. Det var Marsån. Några timmerstockar lågo där,
på vilka vi praktiserade oss över, och så in i nya skogar.
Regnet öste oavbrutet.

Nådde så sent omsider Grytsjö, klevo in i första bondgård
och blevo till vår häpnad så hjärtligt mottagna, som hade
vi varit närmaste släkt. Det var nygift ungfolk i
huset och allting pyntat och fint. Väggarna voro
enligt gammal god sed tapetserade med tidningar,
och kungafamiljen fanns där i oljefärgstryck.

EN PRÄKTIG GÅRD I DORIS. Förf. fot.

Det var en
Edman vi kommit till, det märktes snart på det glada,
sorglösa humöret och den godhjärtade enkelheten, som tycktes
ligga i släkten. Vi sutto snart instuvade i spiselvrån
insvepta i filtarna, medan kläderna hängde på tork i taket,
och det var skratt och prat. Dörren öppnas och
gammelfar kommer in, en gladlynt gubbe med långt vitt skägg.
Å, så han kan skratta! Och så måste vi berätta om
Stockholm, om Lazarolpalatset, Katarinahissen, kungens
sidenmöbler och annat. Men i gengäld berättar gammelfar,
fängslande och storslaget, om fjällen, de väldiga snövidderna,
avgrundsklyftorna, och vi lyssna andlöst.

På kvällen kom hela byn invandrande för att hälsa på
oss. De bänkade sig tyst utmed väggarna, och ögonen
följde oss från ovan till nedan. Det var inte så ofta på
året, det kom besök i byn. Idel vänlighet lyste i allas
ansikten, man kände sig så obeskrivligt bekant med dem.
Och när morgonen därpå en av bondgummorna kom till
oss med tre stora rödingar, en liten present för gammal

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>