- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1920. Ångermanland /
233

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÖVER FJÄLL OCH SJÖ LÄNGS VÄSTANGRÄNS 233

let brant ned mot Godejaures ocli Rånekjokks dalgångar.
Därbortom reste sig rakt i vår väg Vaulatjåkkos och
Ferras branta, söndersprängda väggar. Synen kom så
oförberett och plötsligt och verkade därigenom ännu mera
överväldigande, nästan beklämmande. Vi rundade Godepahktes
branta, utskjutande udde, vadade älven strax nedanför
Godejaure och voro snart inne i Smuolekjokks trånga dal.
I norr Vaulatjåkkos söndersprängda brant, i söder Ferras
hemska, blanka, lodräta stup. Dalbottnen var en enda
tilltrasslad härva av björk och vide. Här hade vi nu att
traska en dryg mil, innan vi kunde ta oss över
Smuolek-jokk och upp i högfjällsområdet genom den grunda
svackan mellan Ferras och Aksjovares toppar. Vi hade ej
hunnit långt in i dalen förrän himlen svartnade, molnen svepte
över topparna och ett silande, allt genomblötande
duggregn började falla. Timmarna skredo, skymningen föll på
och Ferras verkade mer isande hemskt än någonsin. Av
alla de fjäll jag skådat har intet gjort ett så beklämmande
intryck på mig som Ferras. Tungt, väldigt, glaciärprytt,
vitgrått och trasigt med
lodräta blanka sidor,
tycktes det ha blivit
kastat rakt i vår väg för
att skrämma oss båda
förmätna
människokryp från att tränga
in i det ödsliga
högfjällsområde, till vilket
det liksom stängde
vägen. Sedan vi i 6
timmar arbetat oss fram

genom drypande björk- och videsnår, hade vi äntligen
passerat den långsmala Smuolekjaure, vid vars början vi skulle
vada älven. Det hade blivit natt; det var mörkt och kallt,
och molnen dolde så fullständigt alla toppar, att icke ens
svackan mellan Aksjovare och Ferras kunde skönjas. Vi
hade redan vandrat över 12 timmar och kände oss olustiga,

FJÄLL MED SNÖDRIVA PÅ
VÄSTSIDAN AV ALTATJÅKKO.

S. Adrian fot.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:01:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1920/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free