Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öland, solens och vindarnas ö av HELGE NELSON
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
provisoriska vintervägar, som användes vecka efter vecka,
långa sträckor över de frusna åkrarna, innan den stora
vägen åter hunnit bli farbar och snödynerna genomskurna
– eller omvandlade av en ny fåk. Telefonledningarna äro
efter en ordentlig fåk fullkomligt tilltrasslade. Isen bräckes
då ofta i Kalmarsund och kommer i drift. Postångaren
Öland, som vintertiden förmedlar trafiken med Kalmar,
angör kanske då något av de många grunden i Kalmarsund. Det har hänt allt emellanåt. Och då sitter man
några dagar i öns alla byar i stolt isolering från världens
ondska. Jag minns huru den isoleringen en gång räckte
en hel vecka.
Men ännu långt fram på våren, när snön börjat bli grå
och solen smält bort det mesta, ligga i dikena och mellan
vägarnas stenmurar hårda, isiga snöryggar, som erinra om
vinterdagarnas stormväder.
Jag minns en april. Tog färden runt södra alvaret. Vinden svepte över detsamma, gick kompassen runt i ständig växling mellan Östersjöns kyla och snöglopp och sydliga, ljumma fläktar. Alvaret stod ännu grått och vattendränkt under molnskyarna. Då och då lystes det upp
av varma ljusstrålar, som väckte till liv en jublande kör
av lärkor. Jagade fram efter östra landborgen för en
hagelblandad regnby och gjorde halt vid en av byarna
med sina klosterliknande kalkstenslängor. Tångluften
drev in från havet; i trädans mörka jord låg ännu vattenpussarna och avspeglade en regntung himmel, som
ut mot horisonten mötte Östersjöns mörkgråa spegel.
Ingen levande varelse syntes så långt blicken kunde nå,
men därute, långt utanför den långgrunda kustens rev
styrde en jättestor malmångare söderut. Högt upp mot
molnen gick ett fågelsträck åt norr. En sugande längtan
ut från denna trista enformighet kom över mig – en
aning om den arvedel av längtan och oroslust, som
hav och vind och fågelsträckens lockrop givit öbornas
kynne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
