Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öland, solens och vindarnas ö av HELGE NELSON
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jagade konungen hjortar och vildsvin. De senare bökade
också efter behag i böndernas åkrar, då bonden var förbjuden att skjuta dem. Skogarna voro således kronans, och
som en ersättning för vildsvinens förödelse på åkrarna
togo bönderna med skogsbetjäningens goda minne den ved
de behövde. »Att stjäla ved blev alltid lönande, aldrig
vådeligt. Hundratals personer blevo väl härför vid tingen
årligen pliktfällda. Men det ansågs aldrig såsom något
straff, utan en god handel.» Om man än i dag vill se
minnen av de härliga skogar, som en gång klädde större
delen av ön, där ej alvaret råder, behöver man bara beundra de hundratals metertjocka ekstockar, som bära upp
de öländska kvarnarnas väderbitna skepnader.
Skogarna ha splittrats och ringats in av åkern. Blott 8%
av öns yta är skogbeväxt, medan åkern är nära fyra
gånger så vid; ängsmark och alvarmark täcka en ännu
större yta. Ej underligt då att det blir vida perspektiv och
att Ölandsbon älskar en fri utsikt.
Man glömmer emellertid lätt, att kulturlandskapet erbjuder en snabbt föränderlig bild. För föga mer än 100 år
sedan voro åkrarna ej vidsträcktare än de små skogsresterna äro nu.
Så kom skiftet. Den stora jaktmarken delades upp på
byarna och hemmanen. Den öländska jorden växlar emellertid mycket i värde, alla ville gärna ha en jordbit uppe
på den torra landborgen; alla ville om möjligt med sina
ägor ned till stranden för tångens och fiskets skull; alla
önskade bo kvar på sina gårdar och stretade emot utflyttning. Och det blev oftast som bönderna ville. Därför har varje kvartshemmans bonde sin jord i flera smålotter på långt avstånd från varandra. Därför är det så
gott om stengärdesgårdar, som skilja de olika ägarnas om
varandra blandade åkerlappar, till vilka ett otal byvägar
leda. Och därför ligga byarna än i dag kvar som de legat
i århundraden. Och bredvid dem träffar man högar och
rösen, hällkistor och stensättningar och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
