Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fjällsånger av BENGT HILLMAN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tills pyrolan blommar på heden.
Och fast vägen är lång,
är vår vandring som sång
och som jubel vår gång
på den ändlösa vildmarksleden.
Har du stått på Vallistas topp någon gång,
när solen sjunker i väst
och kvällsvinden nynnar sin vekaste sång
till de lekande dagrarnas fest?
– Det glänser en tår,
kamrat, där du står,
i ditt öga när solen svunnit.
Du har kanske förstått,
att den stund som gått
åt ditt liv har förmått
att ge mera än år ha hunnit.
II.
STORLIEN
Du är så oändligt vid och lång,
du bruna och flacka hed.
En domnande tystnad är markernas sång,
en pinad björk ditt enda träd.
Där himmelen möter din ödsliga jord
– mil och mil bortöver –
stå fjällen i stumt majestät.
All gnagande oro du söver.
Att tolka din själ finns ett enda ord:
ensamhet.
Jag följer de buktande linjernas spel,
du är havet i somnande dyning.
Ej böljande storm blev din arvedel,
du är förebud och gryning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
