Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högst uppe i Kebnekaise av AND. PALLIN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Sitt kvar här du en stund; jag skall gå och rekognoscera»?
sade Baumann. Med ytterlig försiktighet steg han långsamt
uppför ett mycket brant snöfält, som låg i botten på klyf-
tan. Något mer än halva klyftans höjd följde han detta
snöfält och tog därefter av till höger in i fasta klip-
pan. Jag fick rikta huvudet nästan rätt upp mot himlen
för att kunna se honom; så försvann han för mina blic-
kar. Om en stund hörde jag ett ljud, som jag icke hört
på tio år. Jag lyssnade till detta ljud med ett sällsamt
intresse: jag hörde ljudet av spikkängors gnisslande mot
klippan och det klingande skräpet av isyxans stålspets mot
stenhällarna – då förstod jag, att han gått in i väggen.
Småningom upphörde ljudet, det blev absolut tyst däruppe.
Jag satt ej behagligt, en oförsiktig rörelse skulle kunnat ha
till följd en utglidning, och det gick rakt ned till jökeln
ett par hundra meter. Man kunde ha suttit trevligare. Dim-
morna började sänka sig och hotade med regn.
Jag visste ungefärligen var jag hade Baumann, fastän jag
icke såg honörn. Gång efter annan tonade ut genom rym-
den från den hiskliga väggen ovanför mig, än avlägset, än
närmare, men alltid dovt genom molnen, Baumanns skarpa
signal; jag svarade. Signal följde på signal – så blev det
tyst, den beklämmande tystnaden i det stora berget.
Väntan blev lång.
Kl. 10,30 får jag plötsligt höra en signal. Den kom rätt
över mitt huvud. Jag makade mig försiktigt och intog en
sådan ställning, att jag satt säkert med huvudet riktat rätt
upp. Jag såg Baumanns huvud sticka ut från klippkanten
rakt över mig. Han kunde ha släppt ned en sten på mig.
Med tydligt uppehåll mellan varje ord ropade han – och
det ropet fyllde mig med rädsla: »Jag kan inte gå ned!
Kom inte upp! Gå ned den vanliga leden, Tuolpagorni!»
Rädsla! Ty hans rop innebar ju, att jag ensam skulle
taga mig ut från klippväggen till iskanten på jökelns översta
del, där vi förr båda hade hjälpt varandra med repet, och
dessutom skulle jag släpa på ryggsäcken och repet. Jag
stod så i klippan, att jag inte kunde slänga upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
