Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sala-Gysinge-Gävle - Norska scouter på Kebnekaise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
res till någon av våra småstäder eller till något av våra brukssamhällen, ej blott till de kända turistorterna. Där finns så mycket att se och lära, att man blir rikligen belönad. Ezaline Boheman.
NORSKA SCOUTER PÅ KEBNEKAISE.
En utvald trupp av 20 Kristianiascouter företog sommaren
1919 en 6 veckors tur genom Finnmarken och Lappland, vilken
skildras på ett mycket fängslande sätt i Den Norske Turistforenings Aarbok 1920. Några ord om denna duktiga färd torde
kunna intressera även svenska ungdomar – scouter eller icke
scouter – och mana dem till efterföljd.
Åt det svenska Lappland ägnades två veckor, och färden gick
från Narvik över Abisko till Kebnekaise och därifrån till Skjomenfjord och åter till Narvik. Vid Abisko delade truppen upp sig
i två lag; det ena tog vandringsleden Abisko–Kebnekaise, det
andra, som bestod av biträdande färdledaren och 5 av de minst
kraftiga pojkarna, for med tåg till Kalixfors och fortsatte sedan
den kända båt- och vandringsleden till Kebnekaise.
Båda lagen voro ofantligt nöjda med sin tur och hade mycket
att berätta för varandra då de åter sammanträffade i Kebnekaisestugan. Det ena laget hade klarat vandringen förträffligt,
sovit en natt i Abiskojaurestugan och två nätter i S. T. F:s
kåtor, sett renhjordar, slagit ihjäl en järv, vadat över fjällbäckar,
njutit av vildmarksstämningen och beundrat »jättedalen» Tjäktjavagge, i vars botten de vandrat nära 2 mil. Den andra färdgruppen hade i Kiruna tagits om händer av scouter, som visat
dem det märkliga järnmalmsberget och det stora gruvsamhället
norr om polcirkeln.
Vädret såg emellertid icke vidare lovande ut, och tillsyningsmannen för stugan trodde sig ej kunna utlova klar sikt vid denna
tid av året – början av augusti. Men när pojkarna vaknade
följande morgon lyste solen från en molnfri himmel, och de
började genast studera anteckningsboken och utfråga lappen om
bästa vägen upp till toppen. Den vanligaste vägen, Björlings
väg, skulle ta 14 à 16 timmar, men det fanns en ny väg, Gudjohnsens väg, som var betydligt kortare och som stod utförligt
beskriven i anteckningsboken. Som de hade ont om tid, beslöto de sig för den senare vägen, oaktat ett par bestigare hade i
boken betecknat den som »ganska riskabel» (om denna väg, se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
