Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 GUNNAR ANDERSSON
Och dock, hur annorlunda tedde sig då ej allt. Mäktiga
klippmassor täckte det plan, på vilket vi nu leva och röra
oss, gnejstaket låg ännu kvar på graniten. Huru det
landskap såg ut, över vilket solen då som nu spred sina milda
strålar, kunna vi icke med visshet säga. Om vattnen runno
mot söder eller norr, öster eller väster känna vi ej. Ett
veta vi dock med full visshet: människan hade ännu ej
sett dagen, ej ens ryggradsdjuren, ej blommorna som fröjda
oss, ej tallar och granar, som kläda våra kullar. Fanns
livet över huvud? Ganska visst, men knappast mera kan
i den saken förtäljas.
LANDSKAPSDANANDETS ÅLDER.
Urtiden var ej blott berggrundsbildandets ålder; under
dess långa yngsta skeden arbetade samma krafter som i
våra dagar på landytans utskulpterande och omdanande.
De tärde på bergryggarna; under den ena årsmiljonen efter
den andra förde floderna dessas vittrade och upplösta
sand- och lermassor till nu längesedan förgångna
havsstränder och havsdjup. Möjligt är att topparna i det
nuvarande landskapet ej ligga synnerligen under den rätt
jämna Urformationens landyta, som sjönk i det Jotniska
havets böljor. I Stockholms nejder förblev detta, att döma
av de ringa spår som finnas av dess bildningar, ett grunt
hav. Sand och åter sand fördes ut i dess vågor, och på
dess botten hårdnade en gång det ena tiotalet meter efter
det andra av fin- till grovkorniga sandstenar. Än i dag
ses i dessa krusningarna i den mjuka sandbottnen efter
böljor, som för hundratals miljoner år sedan rullade in
mot stranden, drivna av vindar lika dem, vilka i dag krusa
Saltsjöns yta. Sandstenens röda och gulvita färger tala om
att vindarna blåste över ett torrt stäpp- eller ökenland och
förde sanden ut i stora, grunda sjöar liknande våra dagars
Aralsjö eller kanske t. o. m. deras Kaspiska hav. Från
inre Dalarna i väster till Ladoga i öster träffas i spridda
spår de jotniska sandstenarna. I Stockholmstraktens natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
