Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 SIGFRID SIWERTZ
Det saknas alltid något hos en stad, som inte samtidigt
är en hamn. Det blir något instängt, där icke de våta
viddernas sagor susa i höga riggar. Av allt vad vår
teknik skapat skall båten sist förlora sin poesi. Det blir
alltid något levande i formen hos en maskin, som skall
ta sig fram i ett så rörligt och oberäkneligt element som
vattnet. Varje båt är också en liten värld för sig, en
liten flytande ö, som vid tusen tillfällen måste vara sig
själv nog och ensam kämpa sin kamp mot
naturkrafterna. Varje sjöresa är egentligen en liten robinsonad.
Man förstår alltså, att båten skall ha något lockande och
pådrivande för äventyrslustan, individualismen och allt det
hos oss, som vill börja från början med de primitiva
betingelserna.
Det är något germanskt lättsinnigt eller trotsigt asocialt
över hela båtväsendet, som jag tror att vårt l^nne tagit
djupa märken av.
Men därmed träffa vi ändå inte de speciella lynnesdrag,
som just Stockholms omväxlande vattenvärld givit åt den
riktiga stockholmaren. Det är inte bara det, att hans
instinkt aldrig blir riktig landkrabba, att han är en ohjälplig
amfibie till öga och själ. Andra stadsmassiv ha blott
lufthavet levande över sig. De som även ha vattnet leva med
dubbelt liv. Och här finns det nu tusen lekande,
speglande vattenvrår. Jag tycker även det är, som om vattnet
vore lättare, oroligare, snabbare och mer skiftande i denna
labyrintiska vattenvärld — och som om detta faktum
avspeglades i det stockholmska gemytet.
Låt oss gå till dikten och betrakta dess vittnesbörd. En
stad som Stockholm måste ju vara en god startplats för den
diktande fantasien. Finns där ej hos Carl Mikael Bellman
— det ojämförliga stockholmska geniet — något av vågens
muntra spottning och ständiga snabba skiften av ljus och
skugga? Finns ej hos stockholmaren Jonas Love Almqvist
något av vattnets svala ogripbarhet och trolska irrande
reflexer! Är ej August Strindberg ett oroligt vatten, ömsom
lysande blått, ömsom slitet av svarta ilar, orent stundom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
