Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL PITEDALEN 303
Vi gå fram över ofantliga sankmarker med mossa och
starr och stora silverlysande öar av gråvide. På
höjningarna står björkskogen så låg och gles som möjligt; vi
äro tätt under trädgränsen. Man har en stark känning av
tundra. De arktiska sumpvidderna mot Ishavet måste se
ut så här.
Ripor bullra upp ibland, de brokiga tupparna kasta ett
hånskratt efter sig. Vid en myrhals står ett älgspår genom
den blöta marken.
Äntligen börjar det luta mot söder, mot Pitedalen.
Björkarna börja räta på sig en smula, och blommor lysa. Vid
bäckdragen står kabbelekan som bäst i blom — de
sydsvenska kärrens aprilblomma mot slutet av juli! Och så
skåda vi från björksluttningen långt mot horisonten, bort
över mörk barrskog, Vuolvojaure, den okända sjön. Dit
bort skola vi knoga i natt. Och vi få knoga. Marken blir
svårare i barrskogen, blockströdd och sumpig om
vartannat, och myggen förbittrar våra vilostunder. Tallskogen
är utfattig, lavar och kråkris är nästan allt vad som växer
på marken. Återigen den döende skogen — gråvita
torr-spiror peka möt skyn, gråvita jättar ligga sträckta till
marken, de flesta i samma riktning, tydligen den i vilken de
starkaste fjällstormarna sopa fram. Tallplantor eller
ungträd stå knappast att upptäcka; det är så gott som slut
med föryngringen här. I dessa översta barrskogar får man
det starkaste intryck av den klimatförsämring, som under
historisk tid anses ha övergått vårt land.
Mitt i natten kommo vi till Arvliden vid Vuolvojaure
och fingo rodd över sjön till kronojägarebostället Kullen.
Där satte vi upp tältet på gårdsvallen och sovo till
middagstid följande dag.
Över södra Tjeggelvas korsar färdvägen från Arjeplog
till Kvikkjokk. Den vägen ha främlingar kommit någon
gång. Men Pitedalens fortsättning åt sydost med
Skärfajaure, Måske-, Sådda- och Vuolvojaure ligger bortom lederna.
Här har ingen turist förut färdats fram, så långt man
minnes tillbaka. På Karaij var jag också den förste. Nog ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
