Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På strövtåg i sydvästra Hälsinglands finnskogar av Dag Strömbäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 DAG STRÖMBÄCK
Nu är det klart i »lillstugan». Spelemannen sätter sig i
ett hörn av salen. Där inne är ej rymligt. Det är lågt i
tak, skumt och kvavt. Men vad gör det, och vem tänker
på sådant, nu när spelemannen stämmer upp »Horgalåtens»
vemodsfulla och eggande melodi? In strömma de alla, som
nyss stodo utanför och mönstrade varandra i sm}rg. Mjukt
och smidigt går dansen över tiljorna. Ingen knuffar eller
stöter en annan, knappast ett ord växlas mellan de
dansande; allting tas med största allvar. Spelemannens
melodier gå i allmänhet i moll. Somliga har han själv
komponerat, andra har han hört nere på »bygden». Men
varför gå alla i moll?
Det är ett inbundet och melankoliskt släkte, denna
finn-befolkning, som dagligen får kämpa med svårigheter av
alla slag. Med möda ha de brutit sig sin torva och med
möda få de hålla den vid makt. Naturens växlingar äro
för dem betydelsefullare än något annat. Ett års missväxt
kan vara tillräcklig för att bringa dem till fullständigt
armod. Det räknas därför ej såsom något tomt och värdelöst
prat, om man med dem samtalar om »väder och vind», nej,
tvärtom torde det vara vad som mest intresserar dem. Men
denna hårda, ja slaviska beroendeställning, som de intaga till
naturen, framtvingar även en hemlighetsfull melankoli.
Dessutom är det den ödsliga omgivningen, skogens och
myrarnas omedelbara närhet, som bidrar att stämma dem i moll.
Denna egendomliga, dolda kontakt mellan människan och
naturen kan man aldrig lära sig förstå, om man ej själv
söker leva ett primitivt skogsliv. Men gör man det, dröjer
det förvisso icke länge, förrän samma fantansier och samma
funderingar även börja inställa sig hos en själv.
Medan dansen pågår, tar jag mig en liten promenad i
omgivningarna. De tunga regnmolnen ha lättat, och det
är god sikt åt alla väderstreck, ehuru det nu blivit
tämligen sent på aftonen.
Vålsjöbo, den kanske ödsligaste av Bollnäs finnbyar, ligger
ganska högt över havet, omkring 350 meter. Man behöver
ej gå många steg åt öster, förrän man är inne på en myr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
