Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dyrkarna efter Olov Skötkonungs kristnande en hemlig
offerplats, där de fortforo att blota till Frö. De samlades i en
urholkning i rödstenskleven, liknande Mörkeklevs grotta.
Nu var den i stället tagen i besittning av en gengångare
från skogsgångens tider och förvandlad till den säkerligen
sista verkliga grottboningen i Sverige.
»Lasse i Berget» bodde här med hela sin familj. När
han dog 1910, var han över 80 år gammal. En notis, som
här återges i sammandrag, är det enda, som bevarat något
av hans ryktbarhet: En backstugusittare, vilken i 25 år
levat ett egendomligt eremitliv i en grotta på Kinnekulle,
har gått till eftervärlden. Ända till i början av 1850-talet
bodde han i Husaby by. Ett-tu-tre var Lars försvunnen,
säkert på grund av något hyss. Helt oväntat blev han fram
på hösten synlig i byn igen, plockade ihop sina
tillhörigheter, tog med sig hustru och barn och drog upp i berget.
Sommaren hade han använt till att släpa stenar och bygga.
Under en från en bergvägg utskjutande stenhäll, på en
avsats omkring 2 meter under hällen, var nu en boning om
ett rum och kök uppmurad. Den låg 25 meter uppe i
bergssidan. Golvet, taket och ena långväggen bestod Kinnekulle
honom i den horisontella bergsskrevan, framsidan var
uppförd av sten och murbruk. Från fönstret hade han utsikt
vida över slätten ända bort mot Billingen. En liten gångstig
gick utför branten förbi hans med stort besvär hopsamlade
matjordstäppa, och där fanns både grönt och potäter. Här
bodde han i fullt ut ett fjärdedels sekel, men sedan han blivit
ensam, flyttade han ned till byn och slutade där sina dagar.
berörd av turistströmmen är den fest, allmogen enligt
gammal sed begår de två första söndagarna i augusti på
»Bärberget», som Kinnekulle då kallas. Ingenting fägnar
ögat likt körsbärsträden, när de stå i blom och praktfullt
illuminera varenda trädgårdstäppa uppe på
kalkstens-eller orstenskleven. Om hösten, när bären i stället hänga
purprade och saftsprängda på dignande grenar, är det som
om Frödyrkan finge makt med »kullabon» igen. Förr lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
