Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äger man hållpunkter för bestämmande av bergarternas
inbördes ålder. — I en stor mängd gångar uppträder den s. k.
svarta graniten. Störst är den bekanta stora
Karlshamnsgången. Denna bergart är emellertid ingen granit alls utan
en olivindiabas av prekambrisk ålder och följaktligen yngre
än graniterna.
Alla dessa urbergsvarieteter finna användning vid
stenhuggerierna. Yrkesmannens term för den vanliga graniten
är bräcksten, då han vid dess bearbetning måste använda
sig av den besvärliga kilningen. Brottytorna bli gärna
kullriga eller ojämna, varför de måste underkastas en ofta
besvärlig efterputsning. Stenhuggaren kallar visserligen allt
berg, han arbetar i, för granit, men i den praktiska
behandlingen av kustgnejsen förstår han väl att utnyttja dess
speciella egenskaper, och han kallar den också ur sin synpunkt
med ett särskilt namn: klyvsten. Gnejsens struktur gör
nämligen, att de lösbrutna blocken mycket lätt låta uppdela
sig i tärningformiga gatstenar med jämna ytor, som tarva
ringa eller ingen efterputsning.
Allt som oftast kan man utefter kusten finna övergivna
stenbrott. De vackert rundslipade hällarna ha sprängts i
trasor, halvfärdiga block vittra i sol och köld och högar
av stenskärvor skräpa vid vägkanten. Arbetet vid de små
stenbrotten är ej nu detsamma som förr. Den f. d.
stenhuggaren styr måhända nu motorpråmen ut för att vittja
sillgarnen på samma platser, där far eller farfar styrde
Blekingsekan. Eller glider han under sen- eller
försommarkvällar i sin lilla eka fram mellan holmarna. Med ljustret i
handen står han i fören och styr båten längs vasskanten.
Ljusrampen kastar sitt skarpa sken mot bottnen, där ålen
fåfängt söker glida undan ljustergaffeln. Det är en
underbart vacker syn att se dessa ljuspunkter tyst och ljudlöst
glida fram genom mörkret mellan holmarna, dyka upp
bakom uddarna och försvinna i vassen.
Kanske har den f. d. stenhuggaren funnit sitt levebröd
i fabrikerna. En sådan relativ bjässe bland åarna som
Mörrumsån bildar betydande fall redan på andra sidan gränsen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
