Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne. Av E. A. Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid och mäktig breder sig utsikten uppefter den västra
grenen, men jag följde den östra uppåt Siljan och inhämtade
med iver komplementet till min hembygdskunskap, som
förut bara omfattade södra Dalarne. Jag såg stora byar
med låga gårdar — jag var van vid raka motsatsen — gråa
voro de, verkade föga välstånd, men så mycket mera åldrig
egenart. I dessa färglösa byar lyste de bjärta dräkterna
som en djärv motsats. Språket klingade mera främmande
ju högre upp man kom, tills det slutligen vart obegripligt.
Människorna voro fåordiga som hemma men mera
rättframma, om man kom i språk med dem, och naivt
omedelbara. Mat och husrum kostade ingenting för en luffande
pojkvasker. Dessutom hade man prästgårdarna att tillgå.
Jag minns de stora kyrkbyarna som de voro, innan de
svällt ut till köpingar och turistcentra. På flottbron vid
Leksand kom jag i sällskap med en sockenkarl, som trohjärtat
anvisade, till vilken av församlingens präster jag tryggast
kunde vända mig i själasaker. I skaran av Sveriges
kyrksammaste menighet, gripande att se den tiden i sin
oblandade folklighet, skred jag på söndagsmorgonen genom den
långa, högtidliga björkallén fram mot löktornet, medan
kyrkbåtarna avlastade sitt innehåll på det ljusa noret. Vilken
skallande psalmsång i templet! Jag for över Siljan på en
beskedlig ångbåt, såg Rättviks kyrka, som blickar vidast
över vattnet av alla, landsteg i Mora, där Tessins torn och
stapeln med klockornas berömda treklang reste sig på den
låga stranden. Jag kom ut i byar, som skrämde mig med
sin ampra stämning av forntid intill hedendom och
spetälska. Därpå travade jag söderut igen till vänligare bygder.
Egentligen var det nog så, att inbyggarna i södra Dalarne,
bergslagsmännen, ansågo sig vara ett strå vassare än folket
norrut. Man minns den gamla formeln: Vi
kopparbergsmän, silverbergsmän, järnbergsmän och menig allmoge över
alla dalar. Det låg en känsla av bergsfrälse i luften i
gruvornas och brukens bygd. Bärgningen var allmän och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
