Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne. Av E. A. Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DALARNE 11
det är. Upplandsslätten var som ett gungande fly. Uppåt
Ramnäs i Västmanland såg man med förvåning sparsam
snö och slädar som släpade sig fram. Vid Ludvika blåste
Dalarnes bergslagskyla emot en och nejden var som ull.
När man på kvällen steg av tåget vid Mora, var
temperaturen under de tio köldgrader som bilda en anständig
årstid. Den starka luften, kryddad av den ständiga doften
från milorna, frusade mot ansiktet som en juldryck. Raskt
kom man i vargpälsen, de två Malungshästarna med hud
av blekt guld frustade som yrväder, de voro granna och
beslagna, stiliserade som barndomens målade trähästar.
Det skönast stämda av bjällerspel klingade ljudligt, och
mellan höga snö vallar åkte man som in i julens och sagans
rike. På julottan i kyrkan sjöngs Den signade dag på en
medeltidsmelodi med otaliga utvikningar och sirat, ett
motstycke till midsommarpsalmen Den blomstertid nu kommer,
vilken jag ofta hört dallra som unga löv i Dalarnes kyrkor.
Jag tänkte: Här är Gammalsverige; dess hjärta hörs i den
heliga natten.
Mora har sina ödemarker, som gå upp till Härjedalens
gräns, och dess bygd har del i den granna Orsasjön. Men
vid denna sjös övre del utbreder sig Orsabygden. Här är
allt präktigt, rikt, storvulet. En kyrkby till med sådan
bebyggelse torde ej finnas i vårt land, och endast bland
skåningar och östgötar kan man vänta att möta så medvetet
blickande dannemän. Orsaborna äro omedelbara
riksundersåtar, skattskyldiga under kronan men icke under
kommunen, som ändå gör allt för deras trevnad. Sådant
höjer den medfödda självkänslan.
Följer man från Mora älven uppåt, kommer man till en
bygd med annat skaplynne. Landskapet drar sig
tillsammans, blir en trång dal mellan höga berg, och
människosinnena skuggas av misstro och ängslan. Det är ej lätt att
komma denna ras nära, i synnerhet om man ej kan språket.
Men jag har vistats ganska mycket i detta folks land; denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
