Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne. Av E. A. Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DALARNE 15
nytta och nöje. Min förtroendeman i byn sköter mina
tegar med samma omsorg, som om det vore hans egna,
vare sig jag är tillstädes eller icke. De tjänster jag
påkallar skulle jag förgäves söka att få gälda med ett enda
öre utöver den låga taxa, som grannkänslan föreskriver,
och månget gott handtag göres obegärt och gratis. När
jag far bort, vet jag att jag med största lugn kan lemna
hus och hem i byns samfällda vård, ingenting blir rubbat,
det nödvändiga tillses självmant. När vi komma upp om
julen, vifta julstängerna på gården, de nedtill skalade
gran-slanorna, sitt välkomna till bys. Då fästas också julkrusen
på farstukvisten, de två solhjulen, konstrikt förfärdigade av
den nitiske hemsedsvårdaren, hemmansegaren och
adelsmannen i Älvdalen. De ha skickats som en hälsning från
översta dalalagen, med vilka jag och min familj uppehålla
kära förbindelser. Det är inte bara barnen, son? i dessa
dagar känna det så, som om byns tomtar ginge på vakt
kring den nya gården.
Den lilla byn i övre Leksandsbergen gömde mer än jag
anade. Här leves livet ännu på det hela som i gångna
tider. Linet odlas på var gård och beredes för hand på
urgammalt vis, ett långt förfarande, som för mig innesluter
en rikedom av barndomspoesi. Om vintern surra
spinnrockarna i alla stugor. Jag har just i sommar varit med
om att beklaga förlusten av den vida kände rockmakaren
i grannbyn, enligt ortens vittnesbörd den ende och siste
som kunde göra en fulländad spinnrock, en som aldrig
skunkar eller kinkar och som håller att ärvas från mor
till dotter och dotterdotter. Det gläder mig att ett av de
sista alstren av hans konst står framför vår egen spis. Om
vävnadskonsten i Leksand behöver jag ej orda. Jag vill
endast påpeka, att den i byarna häromkring aldrig tynat
och alltså ej behövt upplivas med stimulans utifrån.
Om hösten dunka slagorna på logen. Åkrarna äro små
och ligga spridda och ofta långt borta, men med ett sak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
