Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur i svensk poesi. Av Hjalmar Alving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strömmar och framför allt det stormfyllda, tjutande havet. Men
med välbehag omtalas de icke.
Det dröjer mycket länge, innan vi i vår egen litteratur
möta en naturskildring — liksom överhuvudtaget en
skildringskonst, på vers eller prosa — som kan mäta sig med
isländarnas. En förklaring — måhända den viktigaste —
till denna olikhet mellan de två nordiska frändefolken är
den katolska kyrkans olika ställning i de båda länderna.
Båda blevo provinser i dess världsvälde, men Island var
med sitt avskilda läge vida mindre utsatt för det romerska
inflytandet. Kyrkans boksynta och skrivkunniga tjänare
blevo där aldrig så latinlärda, att de förlorade förmågan
att skriva sitt modersmål. De gifte sig, levde i stort sett
som bönderna och hade deras syn på tingen. När på
12-och 1300-talet de gamla släkt- och personsagorna började
upptecknas, kunde det därför ske på ofördärvad isländska
och med ogrumlad isländsk livssyn, en livssyn, helt präglad
av gammal hednisk lust till denna världen och detta livet.
I Sverige blev det helt annorlunda. Våra katolska klerker
kunde väl skriva, men icke svenska. Om vi frånse
landskapslagarna och några andra mer eller mindre lysande
undantag, är det först med 1500-talet och Olaus Petri, som
ren svenska börjar skrivas.
Ödesdigrare ändå var för den svenska naturskildringen
det faktum, att naturen i och för sig icke intresserade den
av kyrkan uppfostrade medeltidsmänniskan. I hög grad
lärorikt är i detta avseende den heliga Birgittas
författarskap. I det rika bildspråk, som är så karaktäristiskt för
hennes stil, speglar sig hela den natur, inom vars ram
hennes yttre liv rörde sig: Vättern med sitt klara men
oroliga vatten, med bränningars dån mot strandklippor och
grottor, Omberg med skogiga sluttningar, blommiga ängar
vid bergets fot och små kristna kyrkor strödda över den
vida slätten. Också årstidernas växling skönja vi:
höstdagar, med storm och drunknandes rop från sjön,
vinterdagar med snöflingor och frost, sommardagar med surrande
bin kring klosterträdgårdens kupor, med äpplen, som lysa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
