- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1926. Dalarna /
172

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur i svensk poesi. Av Hjalmar Alving

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

172 IIJALMAH ALVING

Låt skogen stå grön, låt jorden få frukt,

se till, att intet oss tränger!

Låt fläkta så skön och härlig en lukt

av skogar, åkrar och ängar!

Låt kransas, låt dansas, med fröjd och tukt,

låt bäddas brokota sängar!

Låt gräset bli blött och blomstren skön,

låt dansa lilla lekatten!

Låt fläkta oss sött, vitt ut uppå sjön,

låt skönt väder blåsa på hatten!

På ängen giv sängen i gräset grön

åt dem som färdas om natten! —

Låt dagen bli varm, mång’ herde då står

i mång’ grön, lustigan skugga

och rister sin arm åt getter och får, — — —.

Man lägge märke till den »gröna» skuggan, som nästan
kommer en att tänka på den Stagnelianska sommarlundens
»valv av luftig smaragd». Är uttrycket mer än en
stilistisk figur — en överflyttning av attributet grön från trädet
till skuggan — så röjer det en blick för naturens färgspel,
långt framom tidevarvets i allmänhet. Ofta är det
nämligen icke, som vi hos 1600-talets skalder eller rimsmidare
möta en natur, som skalden själv sett och mottagit intryck
av. Allt ger vid handen, att poeterna med större
uppmärksamhet lustvandrat i utländska läromästares plantskolor
och örtagårdar än i hembygdens hagar och backar. Någon
gång se vi dock en skymt av något vi känna igen. Så på
ett ställe, där man knappt skulle väntat det, nämligen i
Urban Hjärnes stora tragedi Rosimunda:

Allt såg sorgeligt ut: stora lorvoga, lavoga granträd,
mörka, flaroga, barroga, mossiga, båsiga tallar,
kragoga, krokota, skyhöga, gamla fall-lutande furor
hötte mig alltomkring, när vädret ruskad’ i skaten.1
Allt var av hällar, klackar, klyftor och skrubboga stengryt
samt av rasloga2 kvistar och stök förtretligt och ojämnt,
allt var uselt och ödt, slätt inga blomster och örter
fanns utan här och där ljung, skvackra, skogsdun och vide. —

1 Trädtoppen.

2 Knastrande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:04:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1926/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free