Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur i svensk poesi. Av Hjalmar Alving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 HJALMAR ALVING
isbelupna kärr och hagar,
mörka gång och hala stig,
långa nätter, korta dagar —
sägen: skall jag gifta mig?
I denna kulna och kusliga höstbild, inför vilken svaret
på den gjorda frågan inte gärna bort kunna bli mer än ett,
lägge man märke till det suggestiva lilla ordet fåglaskrän.
Man får aldrig höra vad det är för en fågel, men man ser
den ändå, dystert svart och grå med ostadiga vingslag flaxa
över de höstligt öde fälten.
Om redan den Dalinska höstbilden med sina isbelupna
kärr och hagar bär en omisskännligt svensk prägel, så möta
vi hos Bellman ett än mer individuellt landskap: det
stockholmska. Levertin har framhållit, hur äktstockholmsk den
Bellmanska naturbilden är: den skygga mellansvenska våren
med sitt mystiska ljusdunkel, den frodigt gröna
Mälarsom-maren, den snöklara vintern med brinnande stjärnor över
nattfrosten. Vad vintern beträffar må dock anmärkas, att
den icke är Bellmans årstid. I Fredmans epistlar
förekommer en enda vinterbild, i episteln »rörande kortspelet
på Klubben», och karaktäristiskt nog är det genom
krogfönstret skalden ser den. För övrigt återger den mindre
Stockholmsnaturens vintervila än stockholmarnas
vinternöjen. Vinterns behag hade Bellman nämligen ännu icke
upptäckt, lika litet som hans samtid i allmänhet.
Detta betyder dock icke, att det icke fanns människor
både på 16- och 1700-talet, som hade blick för den
nordiska vinterns skönhet. Redan Olof Rudbeck uppstämmer
i sin Atlantica en lovsång över denna årstid, »då all jorden,
berg, skogar och dalar täckas med snö, och deraf sådan
klarhet, att man kan resa nätter och dagar. — Ja, man
kan här med största nytta och lust resa dag och natt över
land, sjöar och strömmar». Men det betyder, att
litteraturen ännu icke upptäckt vintern som konstnärligt motiv.
Gyllenborgs »Vinterkväde» är ett tämligen enstaka
undantag och ger för övrigt i sin helhet en föga individuell bild
av den svenska vintern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
