Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur i svensk poesi. Av Hjalmar Alving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK NATUR I SVENSK POESI 177
Även Bellmans årstider äro våren och sommaren, hans tid
på dygnet är morgonen, då solen »med sina strålar randiga
målar berg och dal», och den natur, han helst väljer till
ram för sina idyller, är Mälarens, Brunnsvikens och
Djurgårdens. Längre ute i Saltsjön finna vi honom sällan eller
aldrig. Målar han storm och natt, så är det för kontrastverkans
skull. Så i episteln om Konserten på Tre Byttor, vars sista
strof ger en lika hemsk som fantastisk målning av nattens
fasor:
Eol stormar uti skyn.
Nattens facklor de släckas, det regnar och skvalar,
Neptun utur vattubryn
han kastar upp sina gastar och valar,
för att dock till sist utmynna i en lovsång till Apollo, som
»med mildhet förlustar vårt öra». I lä för stormnattens
rysligheter blir tempeltjänsten hos Backus och Apollo
dubbelt ljuv.
I Neptuns gastar och valar mötte vi ett karaktäristiskt
drag i den Bellmanska naturbilden: det fantastiska inslaget.
Liksom samtidens målare, så befolkar Bellman gärna naturen
med allehanda väsen, som mer eller mindre höra dit, men
alltid ge tavlan ökat liv. Typisk för denna sida av
Bellmans konstnärskap är episteln om Ulla Winblads överfart
till Djurgården, som sker medan »böljorna svalla, åskan
går» :
Fåglarna titta, Vädrena susa,
och fiskarna spritta sig böljorna krusa,
ur sitt rum. bugna ner,
Gastarna de sitta skyarna bli ljusa
på havets skum. och solen ler — —
Åskan går inte längre. Skönheten har betvingat naturens
makter. Allt är liv, glans och glad rörelse. Intet kan vara
likgiltigt, då »Venus på fältet är».
Om rococoinslaget är det ena utmärkande draget i
Bellmans naturtavlor, så är det andra den långt drivna
indi-vidualisering, varmed han tecknar även naturen — icke
blott sina människogestalter — och varigenom han hänsyns-
12. Svenska Turistföreningens Årsskrift 1926.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
