Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur i svensk poesi. Av Hjalmar Alving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 HJALMAR ALVING
Och skumt det blir kring sundena,
och vida över gatten
och prickarna och grundena
nu blinkar Hållö fyr.
Därutanför i sjöarna
en ångare i natten
förbi de öde öarna
med tänd lanterna styr. — — —
Mången gång är det givetvis icke lätt att avgöra, var den
landskapsbild hör hemma, som föresvävat en skalds syn.
Stundom är det ett enda ord, som ger landskapet. Så i
Vilhelm Ekelunds lilla dikt Åsen:
Helst ser jag dig som nu i dag,
när smält är snön den sista,
när vinden blåser blid och svag
och bokens knoppar brista.
Där simmar på ditt kron en blå
och lätt och flortunn slöja,
i skrevan gula sälgar stå,
som mjukt i vind sig böja.
Vore inte »bokens knoppar» med i dikten, skulle det inte
vara så alldeles lätt att säkert avgöra, var skaldens ås är
belägen. Med de knoppande bokarna blir tavlan genast
Skåne, blid, tidig skånsk vår med ljust blå himmel över
gula videbuskar.
Saknas det vägledande ordet, kan en dikt, inspirerad
av ett bestämt landskap, få en allmängiltighet, som den
eljest icke skulle ha. Såsom ett exempel härpå och på
samma gång som en slutbild efter de svenska landskap,
som, mer eller mindre tydligt tecknade, mött läsaren i det
föregående, må till sist anföras en strof av den flärdlöst
högstämda dikt av Ossiannilsson, som bär och förtjänar
att bära namnet Sverige men som lär vara inspirerad av
norra Skåne:
Här är stigen, här går färden
friare och högre än eljest i världen
under den eviga solens brand —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
