Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sörmlandsgården och dess folk av Julia Svedelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖRMLANDSGÅRDEN OCH DESS FOLK 125
Hebbe, som bortgifte sin dotter med en baron Munck. Han
blev sedan gårdens ägare. Under de få år han bodde
där fick Edeby interiör sin storhetstid. Han hade ett
utpräglat skönhetssinne, ditförde praktfulla möbler, sängar
med tronhimlar och ostindiska serviser och infällde slipade
speglar i väggarna. Av sin hovtjänst tvungen att lämna
landet, sålde han Edeby, som då kom i familjen
Silfverstolpes ägo.
Här lekte min farmor som barn, här tillbringade Malla
Silfverstolpe glada sommartider, och här stod farmors
bröllop för 90 år sedan. Det firades med gammaldags
herrgårdsståt. Från terrassen och till Kvarnholmen var en ståltråd
spänd. Då det blev mörkt, gled en duva med ett
brinnande bloss i näbben längs tråden till holmen. Där tände
blosset en raket. Gårdens folk stodo stumma av förundran
och skådade detta för dem obegripliga Herrans under.
Av min farfars utgiftsbok kan man läsa sig till hur livet
levdes av det nygifta paret. Snart växte familjen. Sju barn
skrattade och lekte, sjöngo och spelade piano, flöjt och
bombardong. Ty musiken har alltid följt familjen åt.
Barnen fingo gå i skor, som den gamle klockaren sydde av
skinn från gården. Drängarna hade 20 rd. rgd. i kontant
årslön, pigorna 6 + 1 i städja, ett par kängor av svinläder,
2 särkar, övre delen av lingarn, den nedre av vassaste
blångarn. Nog var det underligt, att man fick ärva trotjänare
från en sådan tid.
Till mina barndomsminnen höra grindstu’gubbens
berättelser om nådig hovmarskalkinnan, vars kjolkant man fick
kyssa när hon var som nådigast.
Nutidsmänniskan är glad, att tidens såll siktat bort många
av de gamla sederna. Men vad man kunde önska att få
tillbaka, det vore förtroendet mellan tjänare och husbonde,
ett förtroende, som grundades på tillgivenhet från ömse
sidor.
Mina minnen från den sörmländska fädernegården
datera sig från det flydda seklets sista kvartal, från tiden
för det demokratiska genombrottet. Det mottogs som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
