Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återkomsten till Värmland av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snön hade töat bort, och sjöarna lågo isfria. Men så snart
som påsken var förbi, började en kall, blåsig och regnig tid,
som varade ända fram i maj. Då min syster och jag reste
från Falun lördagen efter påsk för att övervara vår fasters
begravning i Östra Ämtervik, råkade vi ut för det dåliga
vädret. Första dagen reste vi på järnväg till Kils station,
och på tåget hade vi ju inte något ont av regn och blåst.
Men nästa dag skulle vi åka i vagn till Östra Ämtervik.
Det blev en egendomlig resa. Vi voro alls inte glada i
hågen, då vi började färden i den tidiga morgonstunden. Vi
hade ett sorgligt ärende, vädret var det sämsta möjliga, och
vägen, som vi skulle fara, var den smala och backiga
Ämterviksvägen, som i alla tider hade varit de vägfarandes fasa.
Nu var den upplöst efter snösmältningen, och somliga backar
stodo hala av is, så att risken att åka där var större än
vanligt. Det fanns ingenting uppmuntrande varken inom eller
utom oss, men då vi hade börjat färden, då vagnshjulen
slirade över de glatta hällarna på Sunnegårdsbergen och
vägen vred sig fram och åter i de mest oväntade svängar,
började vi småskratta. Vi funno det lustigt, att allt hade
förblivit sig likt som förr i världen. Vi påminde varandra om
de färder, som vi fordomdags hade gjort över de här bergen.
Gamla kuskar, hästar och åkdon döko upp ur minnets djup.
Vi råkade i riktigt gott humör. Vi hade haft en lång tid
av sjukdom i Falun, och vi hade inte känt oss så lätta om
hjärtat på månader.
I sinom tid kommo vi fram till Gunnarsby gästgivargård.
Vi hade inte åkt den här vägen på trettio år eller mer, men
vi kände tydligt igen gästgivargården och hela omgivningen.
Och vad som var än märkvärdigare: folket där kände igen
oss. Man började tala om löjtnant Lagerlöf, man frågade
efter våra bröder Daniel och Johan, som så många gånger
hade tagit in på gästgivargården under färderna till och från
Karlstad, och undrade hur det hade gått dem i världen.
Man var med ett ord glad åt oss, och de, som voro äldst
i gården, kommo in för att språka. Det var inte utan, att
det där mottagandet gjorde oss lyckliga, nästan stolta. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
