Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återkomsten till Värmland av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade alltså inte glömt oss på detta ställe, där så mycket folk
hade dragit förbi under de långa årens lopp. Vi och de våra
hade lämnat ett gott minne efter oss.
Då vi satte oss i vagnen igen, voro vi upplivade och
motsågo detta, som vi skulle gå till mötes, med bättre förväntan.
Allt möjligt, som tycktes ha varit utplånat ur vårt liv, växte
fram igen. Hur skulle det se ut där borta i Östra
Ämtervik? Skulle det vara sig likt? Alla, som vi kände från fordom,
hade hunnit att bli gamla som vi själva. Skulle vi känna igen
dem? Skulle vi över huvud taget komma att råka någon?
Dagen var en söndag, och det hade varit vår mening att
hinna fram till Östra Ämterviks kyrka vid ettiden, då
gudstjänsten slutade, så att jordfästningen skulle kunna äga rum
strax efteråt. Men så dålig som vägen var, måste vi nog bli
betydligt försenade. Vi skulle inte hinna fram, förrän
kyrkfolket hade avlägsnat sig.
Jag vill minnas, att regnet fortfor ännu en god stund. Vi
sågo ibland en glimt av Fryken, men den låg grå och dyster.
Och grått och dystert låg landskapet omkring oss. Vi voro
ju ute i årets fulaste tid. Marken låg gråbrun med förvissnat
gräs. Till och med de små fläckarna med höstråg voro ännu
gråa och vinterkulna.
På en gång upphörde emellertid regnet. Vagnen rullade
samtidigt utför en brant backe med öppen utsikt mot norr,
och vi sågo som på en tavla hela Östra Ämterviks socken
vid stranden av den långa sjön. Vi sågo kyrkan på sin
kulle, det lilla samhället vid dess fot, den djupa viken, den
skogkransade prästgårdsudden, den långa dalgången med sin
ram av mjukt rundade kullar. Blicken ilade över Fryken
till Västra Ämtervik, där kyrkan stod vit mot den mörka
Fryksdalshöjden, och uppsökte i det blånande diset långt i
norr konturerna av bergen kring den vida Sunneslätten.
»Se, se, det här är Östra Ämtervik!» utropade vi i
oemotståndlig hänryckning. »Det är vackert. Det är vackert till
och med en sådan dag som i dag. Kunde du tro, att det
var så storartat?»
Min syster lutade sig ur vagnen för att se bättre. I nästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
