Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återkomsten till Värmland av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Många ansikten hade blivit förändrade under de gångna
åren och voro inte lätta att känna igen vid första ögonkastet,
men minnet klarnade så småningom. Var inte det där en
dagsverkare, som hade arbetat på Mårbacka under hela vår
barndom, och hade inte den där vackra gumman varit
anställd där som husjungfru? Där borta sutto handelsmannen
i Högberg och kyrkvärden i Prästbol, och den där långa
karlen hade vi sett på skolbänken i Östanby skolhus.
Men det var alls intet sårande för den döda i detta, att
vi voro så gripna och glada över att vara åter i hembygden
och se dess människor omkring oss. Vi visste, att detta var
just vad hon hade velat. Det var hennes sista vilja, som gick
i uppfyllelse......
När kistan hade blivit nedsatt i graven, var vårt ärende
fullgjort, och vi hade kunnat vända tillbaka till Falun, men
vi sade till varandra, att vi inte ville resa ifrån Ämtervik
utan att ha sett Mårbacka. Och vi dröjde över till nästa dag
för att kunna besöka vårt gamla hem.
Det småregnade och var kyligt den dagen också. Det fanns
intet solsken, som kunde förgylla och försköna. Vi voro nog
ganska ängsliga för hur vi skulle finna Mårbacka. Där ser
man ingenting av den stolta utsikten över Fryken, ingenting
av den rika landskapsbild, som ger skönhet åt trakten vid
kyrkan både sommar och vinter.
Jag tror inte, att vi växlade många ord under ditfärden.
Vi kommo nog ihåg hur vi hade sörjt, då vi hade förlorat
barndomshemmet. Vi fruktade, att all denna smärta skulle
väckas upp på nytt.
Men då vi foro förbi Vilarstenen, som ligger i kanten av
vägen, där den viker in på Mårbackas mark, och sågo, att
den låg kvar orubbad, drogo vi en suck av lättnad. Det var
en tyngd, som lyftes av våra hjärtan. Vi skulle ha betraktat
det som en stor oförrätt, om stenen hade blivit borttagen.
Vi sågo också, att björkarna, som växte vid ena sidan av
vägen ifrån Vilarstenen ända fram till herrgården och som
hade planterats av vår farfar, ännu funnos kvar, och detta
beredde oss ny tillfredsställelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
