Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värmlands natur i geologisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRMLANDS NATUR I GEOLOGISK RELYSNING 31
och lera. Att morän och berggrund så ofta bilda avbrott i
detta täcke beror på att vågorna, när havet drog sig tillbaka,
kunde bearbeta kullarna och höjderna allteftersom de stucko
upp över vattenytan och delvis åter skölja bort sedimenten.
Av den givna översikten framgår, att det är en väsentlig
skillnad mellan den gamla havsbottnen och de delar av
landskapet, vilka icke efter istiden varit täckta av vatten. Ovanför
havets högsta gräns finner man en mer eller mindre
blockrik morän som den så gott som allenarådande jordarten, vid
sidan av vilken egentligen endast mossmarkerna spela någon
roll. Dessa områden äro endast i ringa utsträckning
uppodlade. De täckas i stället av vidsträckta skogar, endast
avbrutna av mossar och smärre sjöar samt glest inströdda torp
och odlingar.
Helt andra och betydligt mera växlande landskapstyper ha
utformats där havet gått fram. Omväxlande med
moränmarker och berghällar, rullstensåsar och grusdeltan samt
mossar och kärr, finna vi där till åkerjord lämpliga
sand-och leravlagringar. Dessa ha också i stor utsträckning
uppodlats, och det är till den gamla havsbottnen som den
tätare bebyggelsen koncentrerats. Det är med andra ord den
egentliga bygden, som så småningom höjt sig ur havet.
Då landets höjning fortskridit så långt, att trakten kring
Trollhättan kommit över havet, blev Vänerbäckenet avsnört
till en självständig sjö. Denna hade att börja med en
betydligt större utbredning än nu. Geologerna kalla denna tids
Vänern för Stor-Vänern. På Värmlandsnäs samt slätterna
kring Karlstad och Kristinehamn stucko endast enstaka
höjder upp över vattenytan, och härifrån skickade Vänern in
vikar i de större dalgångarna, såsom Klarälvsdalen,
Fryksdalen och Glafsfjorden.
Vänerområdets vattenyta stod till att börja med i direkt
förbindelse med dåtidens Östersjö genom det s. k. Närkessundet.
När sedermera höjderna mellan Kristinehamnstrakten och
Närkesslätten genom landets stigande kommit över
vattenytan, försvann detta sund. I stället uppkom här för en kort tid
en kraftig, månggrenad älv, av geologerna döpt till Svea älv,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
